För det är något med Kina, särskilt i dagens märkligt upphetsade situation, som sätter både sans och t.o.m. den reflexmässiga korrektheten ur spel även hos förnumstiga medelålders kvinnliga krönikörer. I senaste numret av tidningen Vi skriver en kvinna en självupptagen kolumn som är liksom ett öppet brev till någon hon kallar “Kinaman.” Krönikörens namn tydde jag först till Bod’l Sp (krönikan är enbart undertecknad med en namnteckning som ser lätt tjabotextad ut) men om man går in på nätet visar hon sig heta Bodil Sjöström. Sverigekvinna Sjöström meddelar att hon skrev till Kinaman för sju år sedan. Den gången ville hon meddela att hon var upprörd över att Beijing tilldelats OS 2008. Nu är budskapet att “världen” ser “Kinaman” och något sexuellt laddat att “vi” (obs. litet V, det handlar inte om hennes tidning utan om några andra) “drar ner byxorna på dig, Kinaman.” Sverigekvinna Sjöströms sexuella förnedring av kinesiska män stannar inte där. Hon bjuder även på en föga vacker sida av sin personlighet när hon berättar hur hon under en resa i Kina varje gång hon hade svårt att göra sig förstådd mässade en etno-sexistisk ramsa:

Språket var den största barriären. Därför var det helt ofarligt att säga ”Tjing tjong Kinaman, ingen balle hade han” som en liten signatur varje gång det blev för krångligt att boka tågbiljett, hotell eller fråga om vägen: Det var ett sätt att trots allt ta sig framåt och med humorns hjälp kommer man som bekant långt.

Maken till vidrig kolonial inställning får man leta efter. Sverigekvinna Sjöström reser alltså i sin nåd till Kina, utan att ha lärt sig språket naturligtvis, och när hon inte kan kommunicera så hånar hon värdlandets invånare med en sexuellt nedvärderande barnramsa på ett språk de inte kan förstå. Bodil Sjöström — a class act.

Sverigekvinna, du behöver skickas på omskolning. Var nu så artig och besök Blogge Bloggelitos blogg och läs först och främst alla Tibet-relaterade poster. Eftersom du gillar sådant så kan jag lova att en hel del byxor dras ner hos Blogge också, i flera bemärkelser.

Det ovanstående (med ett litet tillägg från mig i en ljusare beige färg) är den nya logotypen för brittiska Office of Government Commerce — vridet medsols 90°. Tidningen Telegraph rapporterar om hur ingen på designbyrån eller ledningen verkar ha tänkt på hur den nya loggan kan uppfattas ur en vriden synvinkel. De anställda lade förstås märke till det direkt när den nya grafiska profilen avtäcktes. På OGC:s sajt använder man fortfarande den gamla loggan och nämner inte débaclet om den nya alls vad jag kan se. Men det verkar otroligt nog som man kan tänka sig att hålla fast vid den, att döma av följande vitsiga uttalande från OGC:s talesperson:

A spokesman for OGC said: “It is true that it caused a few titters among some staff when viewed on its side, but on consideration we concluded that the effect was generic to the particular combination of the letters OGC - and it is not inappropriate to an organisation that’s looking to have a firm grip on Government spend.”
The Telegraph: OGC unveils new logo to red faces

Det är svårt att inte tänka på symbolen för de så passande Sverige-aktuella skrotrockarna Einstürzende Neubautens lilla figur för övrigt när man ser OGC:s logga i wanker-vinkel.

Telegraph bjuder också på ett litet bildspel med fler exempel på vad som torde vara ogenomtänkta logotyper, bl.a. den nedan som ska symbolisera en orientalisk institution vid ett universitet i Brasilien. Man har alltså velat ha med en österländsk pagod och en japansk sol (och här försökte jag runda av med en plump ordvits med ordet brasa men nådde inte ända fram). Tråkigt nog verkar ingen Telegraph-läsare ha bidragit med vår svenska utmanare: Locums “I love cum.”

Okay, okay, okay. Hon är lite småpräktig och har erkänt att hon var UNICEF-ambassadör. Men hon var helt öppen med det och det var dessutom länge sedan. Så lämna henne ifred. Snyft.

Maverick Swedish Pop Star Reveals What Britney Could Have Been

WALTER
This was a valued rug. This was, uh…

DUDE
Yeah man, it really tied the room together…

- - -

DUDE
This Chinaman who peed on my rug, I can’t go give him a bill so what the fuck are you talking about?

WALTER
What the fuck are you talking about?! The Chinaman is not the issue! I’m talking about drawing a line in the sand, Dude. Across this line you do not, uh… and also, Dude, Chinaman is not the preferred, uh… Asian-American. Please.

DUDE
Walter, this is not a guy who built the railroads, here, this is a guy who peed on my…

WALTER
What the fuck are you…

DUDE
Walter, he peed on my rug…

DONNY
He peed on the Dude’s rug…

Gert “Chinaman” Wingårdh är för övrigt en favorit efter att jag hört honom sommarprata i radion. I sitt program beskrev Gert sin kosmopolitiska vardag och interpunkterade denna beskrivning av vinval på restauranger i Tyskland m.m. med det ständigt återkommande mantrat “yin och yang” och jag önskar så att jag hade en ljudfil att länka till.

Vissa notiser, som gissningsvis alla är rewrites av riktiga journalisters verk från den del av världen som inte kallas Sverige, undertecknas inte med skribentens namn utan bara med “DN” i tidningen med samma namn. Eftersom den här notisen handlar om film och är tillyxad av en omskrivare med dålig koll på det mesta — inte minst film — så skulle jag inte bli förvånad om någon fast anställd på filmredaktionen ligger bakom den. Notisen ovan finns inte på nätet, men på dn.se finns däremot en annan notis med snarlikt innehåll som DN köpt in från PM och som är skriven av någon som åtminstone anger Variety som källa och har vett att upplysa om att det redan gjorts en film i USA med titeln Heavy Metal men kallar tidningen “seriealbumet” och ger sken av att det är enbart “en serie” som “kommer att utspela sig i fantasymiljö,” som nu alltså “filmatiseras” igen. Föga förvånande upplyses inte läsarna av vare sig “DN:s” eller “PM:s” notiser om vad Heavy Metal egentligen är, att det finns en fransk förlaga och att det är en tonvikt på science fiction i den. Det där med den levande “fantasytrenden” står alltså inte i Variety för utan är en bedömning gjord i Marieberg. Ordet “vuxenfilm” som DN lite inkongruöst stoppar in i rubriken får en att undra om alla andra filmatiserade “kulttidskrifter” blivit barnfilmer. Det synska i att den nya filmen kommer att bestå av ett antal “barnförbjudna” kortfilmer kommer givetvis att få en faktisk prövning när och om den färdiga filmen möter Biografbyråns censorer.

SF-författarna Ellison och Silverberg har näppeligen “introducerats” av Heavy Metal trots att det står så i Variety, de debuterade båda på 1950-talet och hade tidigt sina genombrott. De är förvisso amerikaner men inte serietecknare alltså. Hans Ruedi Giger, som han heter när han inte mäter radioaktivitet i Dagens Nyheter, är varken amerikan eller serietecknare men har visst gjort något omslag för tidningen, oklart när. Klart är att han jobbade med Jodorowskys icke realiserade filmatisering av Dune innan den amerikanska utgåvan av Métal hurlant såg dagens ljus.

Tidningen City har för närvarande denna utsökt komponerade tävling som jag gärna vill vinna. Alla vet att Kylie Minogue, hotellnätter, lyxmiddagar och stans glada gatumusikanter naturligt hör samman. Men alla vet kanske inte att Stockholms bästa gatumusikant är Horst så givetvis vill jag nominera honom. Men jag har förstås inte hans telefonnummer. Om han ens har en telefon. Han verkar ju inte ens ha ett hem. Men han har ett munspel och en transistorradio så kanske han har en mobil också…

Om ni inte vet vem Horst är så läs Donnie Donuts post: Kinky Afro » This is Our Music-musikanten. Missa inte YouTube-länken i kommentarerna.

Jag tänker mig att om jag vinner så skulle jag vilja att Horst följde med på både konserten och lyxmiddagen. Helst skulle jag vilja att Kylie var med på middagen också, hon är ju kollega till Horst. Det absoluta drömscenariot skulle ju vara att hon bjöd upp Horst att jamma med henne på scenen. Eftersom det skulle bli svårt att välja vem av dem jag skulle tillbringa hotellnatten med skulle jag vara generös och låta Kylie och Horst åtnjuta denna del av priset utan mig. Efter nio månader skulle det födas en liten Kyrst eller en liten Holie. Jag ställer upp som fadder!

Varför säljer de inte tavlor föreställande gråtande barn på Hötorget längre?

Pingisfilmer har de gjort några i Japan och på senare år även i USA (Balls of Fury — supertrams där Christopher Walken campar loss iförd något slags kinesisk Dowager Empress-utstyrsel) och Sverige genom Jens Jonssons försorg. Den svenska filmen har till och med vunnit priser men varför förstår jag inte riktigt. För att det handlar om pingis i det exotiska snölandskapet i Norrland kanske. Men jag känner att man vill tycka om filmen trots att den inte helt håller ihop och att skådisarna suger. Motvilligt inser man en bit in i filmen att det här inte är något vidare. Skådespeleriet blir en bjärt kontrast till det utstuderade fotot och scenografin. För att inte tala om den svulstiga och utdragna hollywoodmusiken. Recensenterna verkar välvilligt instämda (= betyg 3) men Jens Peterson ställer sig mycket frågande till de tomoffinlandska teckningar huvudpersonens love interest visar sig syssla med och frågar sig om det är kul? Jag kan svara, Jens P. Det är kul! Som helhet känns filmen dock lite osjälvständig, ofärdig och otstrukturerad.

Men vad heter den? SF och producenterna verkar inte riktigt ha bestämt sig utan kör med lite olika varianter. På själva filmen, affischen och storannonsen är det det nysvenska Ping Pong Kingen (eller möjligtvis “PingPong Kingen”) som gäller. Vanligast verkar annars vara Ping-pongkingen som SF använder i sina annonser. Som synes av bilden ovan lyckas SF också få till lite tjabotextning i faktarutan där de avstavar och förser titeln med ett extra bindestreck och också helt oförklarligt skippar ett par bokstäver:

Ping-pong-
ing n

För säkerhets skulle har de en webbsides-URL med ytterligare en variant, helt i versaler och utan bindestreck trots att det inte är något problem rent tekniskt med sådana: WWW.PINGPONGKINGEN.SE. Det som gör det sista tilltaget extra korkat är att de inte har bemödat sig att som URL även registrera den officiella titeln med bindestreck så att även folk som skriver rätt ska hitta dit.

Lägg också märke till SF:s inkonsekventa sätt att skriva titlarna 30 Days of Night och I’m Not There. Den ena är skrivna enligt det förhärskande “No upper-case letters in English titles please, we’re Swedish”-mentaliteten och den andra på ett sätt som inte ser utvecklingsstört ut.

Så behandlar de sitt “content,” med contempt.

Om du någonsin har funderat på att göra en dokumentärfilm om ett land som Tanzania så beakta att även du kan bli föremål för tafflig montagekonst där din nuna figurerar jämte kändisar som mannen till höger på bilden ovan. Mannen till vänster är Hubert Sauper som gjorde den prisade dokumentären Darwin’s Nightmare. Notera att “Osama” ser ut att bära en uppknäppt svart skjorta och tycks blotta en gråhårig bringa under sitt trademark-skägg.

Mer info: Waves of Change: The Campaign against Darwin’s Nightmare