Det börjar med att en budbärare kommer till stadens ledning och sjunger en entonig sång om att en viss knutpunkt är värre däran än man trodde. Alla ledamöter i fullmäktige samlas nu i Stadshuset och bestämmer att något måste göras kvickt åt den söndervittrande trafikkarusellen Slussen. Under ett par timmmar som ska motsvara flera decennier mässas och gnälls det: “Låt oss riva den och bygga en ny!” Alla blir efterhand mycket upphetsade vilket manifesteras av att alla sitter ner nästan helt stilla. Åter hörs utrop: “Låt oss skynda oss, vi har inte ett ögonblick att förlora.” Alla sitter kvar där de sitter.
Åren går. Plötsligt skriker finansborgarrådet: “Aa!” (med emfasen lagd på det andra A:et). Finansborgarrådet stampar två gånger med foten. Kören börjar mässa igen. “Skynda, skynda. Gör något åt Slussen!” Finansborgarrådet informerar viskande sitt fullmäktige att det är extremt angeläget och att man måste prioritera detta ärende. Om man inte gör något kommer betongkonstruktionen att falla ihop när som helst. Så skriker finansborgarrådet “Aa” igen och stampar tre gånger med foten.
En lång tid förflyter i handlingen och hela publiken sover i kanske fyrtiofem minuter. Tydligen, förstår sedan den yrvakna publiken som väckts av en särdeles dov trumma, är arbetet med en arkitekttävling i full sving. Tre tjänstemän står på scenen och förklarar cirka tolv gånger att nu hänger allt på att man så snabbt som möjligt gör något åt Slussen innan katastrofen är ett faktum. Publiken förstår att några år går. Men så plöstligt ökas tempot. De stillastående tre männen går upp lite i varv och sätter sig för att hålla ett in promptu pep-talk. “Låt oss göra allt för att det ska gå så fort som möjligt. Vem tänker på sig själv i en situation som denna? Vi har en helig plikt.”
Ett gäng kommunala tjänstemän uppenbarar sig ackompanjerade av en lågmäld vaggsång. De instämmer med de tres åsikt: “Vi får inte vila ett ögonblick förrän vi har byggt en ny trafikplats.” De sätter sig ner. En pojke, Mikael Söderlund, kommer in gnällandes “Låt oss riva Slussen och bygga en ny.” Han utför en dans med två fanor. Efter dansen säger han, “Låt oss inte slösa ett ögonblick till,” varpå han dansar en ny dans med sju älvor. De tre ursprungliga ansvariga, som fortfarande ser ganska fräscha ut trots att de har suttit på huk hela tiden, skriker “Skynda! Skynda! Tiden är knapp!” Atmosfären är nu så laddad av angelägenhet att alla, inklusive pojken och de sju älvorna, prompt sätter sig ner. Tretton andra personer kommer inrusande på scenen på sina knän. De lägger sig ner och börjar sparka med benen i luften. Efter ett långt tag hoppar de upp och genomför tre danser.
Någon börjar knacka. Det knackande ljudet pågår i 23 minuter. En person mässar “Ooooooooooo” med tonvikten på det sista O:et som ackompanjeras på ett stränginstrument, vilket upprepas i 34 minuter. Sedan mässar han “Ooooooooooo” utan stränginstrumentet i 17 minuter. Sedan enbart stränginstrument i 18 minuter. En tårtliknande konstruktion i papier-maché skjuts in på scenen och ska föreställa Slussen. Under oooooooooooandet har alla gått ut men kommer nu in klädda i gult. En av de gulklädda håller ett mässande tal i nio minuter på temat att man måste iaktta skyndsamhet och inte slösa en sekund på inaktivitet. Alla sätter sig ner på huk. Efter ett tag reser de på sig, går ut och kommer tillbaka iklädda gröna kläder. Den här gånger talas det vitt och brett om hur fin den nya Slussen ska bli. De omringar Slussen men det är som om de inte ser den. Slussen börjar spricka och ger ifrån sig ett skrämmande ljud men ingen av dem tycks höra det. En av de grönklädda sjunger en klagosång. Alla dansar runt Slussen, nu iklädda lila kostymer. Till slut är det som om Slussen själv tycker synd om dem och börjar kollapsa lite i taget på ett mycket omtänksamt sätt. Genast sätter sig alla ner och börjar mässa om hur bråttom det är. Efter en lång tid återstår det bara en liten hög med betongsmulor av den gamla fruktade Slussen. De ansvariga i lila kläder sitter oberörda av detta och diskuterar vikten av att agera skyndsamt.
Det ovanstående är grovt inspirerat av den ungersk-brittiska humoristen George Mikes’ beskrivning av sin upplevelse av kabukidramat Tsuchigumo (Jordspindeln).
DN: Det ljusnar för Slussen
