DASAI

Han är stor, han är farlig för sin omgivning och han spelar pingis — han är King Pong!

Pingisfilmer har de gjort några i Japan och på senare år även i USA (Balls of Fury — supertrams där Christopher Walken campar loss iförd något slags kinesisk Dowager Empress-utstyrsel) och Sverige genom Jens Jonssons försorg. Den svenska filmen har till och med vunnit priser men varför förstår jag inte riktigt. För att det handlar om pingis i det exotiska snölandskapet i Norrland kanske. Men jag känner att man vill tycka om filmen trots att den inte helt håller ihop och att skådisarna suger. Motvilligt inser man en bit in i filmen att det här inte är något vidare. Skådespeleriet blir en bjärt kontrast till det utstuderade fotot och scenografin. För att inte tala om den svulstiga och utdragna hollywoodmusiken. Recensenterna verkar välvilligt instämda (= betyg 3) men Jens Peterson ställer sig mycket frågande till de tomoffinlandska teckningar huvudpersonens love interest visar sig syssla med och frågar sig om det är kul? Jag kan svara, Jens P. Det är kul! Som helhet känns filmen dock lite osjälvständig, ofärdig och otstrukturerad.

Men vad heter den? SF och producenterna verkar inte riktigt ha bestämt sig utan kör med lite olika varianter. På själva filmen, affischen och storannonsen är det det nysvenska Ping Pong Kingen (eller möjligtvis “PingPong Kingen”) som gäller. Vanligast verkar annars vara Ping-pongkingen som SF använder i sina annonser. Som synes av bilden ovan lyckas SF också få till lite tjabotextning i faktarutan där de avstavar och förser titeln med ett extra bindestreck och också helt oförklarligt skippar ett par bokstäver:

Ping-pong-
ing n

För säkerhets skulle har de en webbsides-URL med ytterligare en variant, helt i versaler och utan bindestreck trots att det inte är något problem rent tekniskt med sådana: WWW.PINGPONGKINGEN.SE. Det som gör det sista tilltaget extra korkat är att de inte har bemödat sig att som URL även registrera den officiella titeln med bindestreck så att även folk som skriver rätt ska hitta dit.

Lägg också märke till SF:s inkonsekventa sätt att skriva titlarna 30 Days of Night och I’m Not There. Den ena är skrivna enligt det förhärskande “No upper-case letters in English titles please, we’re Swedish”-mentaliteten och den andra på ett sätt som inte ser utvecklingsstört ut.

Så behandlar de sitt “content,” med contempt.