DASAI

Tidningen City har för närvarande denna utsökt komponerade tävling som jag gärna vill vinna. Alla vet att Kylie Minogue, hotellnätter, lyxmiddagar och stans glada gatumusikanter naturligt hör samman. Men alla vet kanske inte att Stockholms bästa gatumusikant är Horst så givetvis vill jag nominera honom. Men jag har förstås inte hans telefonnummer. Om han ens har en telefon. Han verkar ju inte ens ha ett hem. Men han har ett munspel och en transistorradio så kanske han har en mobil också…

Om ni inte vet vem Horst är så läs Donnie Donuts post: Kinky Afro » This is Our Music-musikanten. Missa inte YouTube-länken i kommentarerna.

Jag tänker mig att om jag vinner så skulle jag vilja att Horst följde med på både konserten och lyxmiddagen. Helst skulle jag vilja att Kylie var med på middagen också, hon är ju kollega till Horst. Det absoluta drömscenariot skulle ju vara att hon bjöd upp Horst att jamma med henne på scenen. Eftersom det skulle bli svårt att välja vem av dem jag skulle tillbringa hotellnatten med skulle jag vara generös och låta Kylie och Horst åtnjuta denna del av priset utan mig. Efter nio månader skulle det födas en liten Kyrst eller en liten Holie. Jag ställer upp som fadder!

Varför säljer de inte tavlor föreställande gråtande barn på Hötorget längre?

Han är stor, han är farlig för sin omgivning och han spelar pingis — han är King Pong!

Pingisfilmer har de gjort några i Japan och på senare år även i USA (Balls of Fury — supertrams där Christopher Walken campar loss iförd något slags kinesisk Dowager Empress-utstyrsel) och Sverige genom Jens Jonssons försorg. Den svenska filmen har till och med vunnit priser men varför förstår jag inte riktigt. För att det handlar om pingis i det exotiska snölandskapet i Norrland kanske. Men jag känner att man vill tycka om filmen trots att den inte helt håller ihop och att skådisarna suger. Motvilligt inser man en bit in i filmen att det här inte är något vidare. Skådespeleriet blir en bjärt kontrast till det utstuderade fotot och scenografin. För att inte tala om den svulstiga och utdragna hollywoodmusiken. Recensenterna verkar välvilligt instämda (= betyg 3) men Jens Peterson ställer sig mycket frågande till de tomoffinlandska teckningar huvudpersonens love interest visar sig syssla med och frågar sig om det är kul? Jag kan svara, Jens P. Det är kul! Som helhet känns filmen dock lite osjälvständig, ofärdig och otstrukturerad.

Men vad heter den? SF och producenterna verkar inte riktigt ha bestämt sig utan kör med lite olika varianter. På själva filmen, affischen och storannonsen är det det nysvenska Ping Pong Kingen (eller möjligtvis “PingPong Kingen”) som gäller. Vanligast verkar annars vara Ping-pongkingen som SF använder i sina annonser. Som synes av bilden ovan lyckas SF också få till lite tjabotextning i faktarutan där de avstavar och förser titeln med ett extra bindestreck och också helt oförklarligt skippar ett par bokstäver:

Ping-pong-
ing n

För säkerhets skulle har de en webbsides-URL med ytterligare en variant, helt i versaler och utan bindestreck trots att det inte är något problem rent tekniskt med sådana: WWW.PINGPONGKINGEN.SE. Det som gör det sista tilltaget extra korkat är att de inte har bemödat sig att som URL även registrera den officiella titeln med bindestreck så att även folk som skriver rätt ska hitta dit.

Lägg också märke till SF:s inkonsekventa sätt att skriva titlarna 30 Days of Night och I’m Not There. Den ena är skrivna enligt det förhärskande “No upper-case letters in English titles please, we’re Swedish”-mentaliteten och den andra på ett sätt som inte ser utvecklingsstört ut.

Så behandlar de sitt “content,” med contempt.