DASAI

I filmer och TV-serier av policier-typ så brukar polisen ibland låta offren titta på bilder av tänkbara förövare. Det är gammelskola. Nu letar offren själva efter sin perp på Facebook. Det är ytterligare ett skäl att inte sälja sin själ till den stora satan fejsboken. (SvD: Facebook används för att hitta brottslingar).

Den för mig intill nyligen helt okända nyhetsbyrån Sveriges Nyheter uttrycker sig helt klart mer “modernt” än t.ex. TT Spektra. Här är en halvtimme gammal nyhet:

Unga damer i bråk på Drottninggatan

2007-09-25 17:59

Ett flertal unga damer började bråka i centrala Stockholm under tisdagseftermiddagen.

Polisen larmades till Drottninggatan där de unga damerna började bråka utanför en bokhandel vid 17.15-tiden. Enligt uppgift ska de unga damerna, totalt 15 stycken, bland annat ha använt reklamskyltar som tillhyggen. När polisen kom till platsen hade damerna försvunnit.
Sveriges Nyheter - Nyhetsbyrån för moderna medier

Ankie, George, J.R.R. och Erik. Vad har dessa personer gemensamt? Inte mycket. Men de har ändå farit genom mitt huvud på sistone. Det började med att Ulrika Kärnborg påpekade i DN att Bilbo Bagger numer bör benämnas Bilbo Secker, apropå nyöversättningen av The Hobbit.

Erik Andersson, som ser så dryg ut på bilden ovan, hade tydligen vridit och vänt på dilemmat vad dessa Fylkebor ska heta under en längre tid. Här kan man ta del av funderingarna i något slags pre-blog som DN publicerade för snart fyra år sedan. (Enligt DN:s boklista v. 39 är dagboksanteckningarna nyligen utgivna i bokform, en kvasi-blok således. Låter inte blok förresten som ett ord som skulle kunna dyka upp i en kass Tolkien-översättning?)

30 april 2002
Upprättar ett namnregister till inledningen av Sagan om ringen, första boken, första kapitlet. Det är något knepigt med namnen på personer och platser i den här boken. De skall tydligen översättas. Varför? I och för prov-översättningen nöjer jag mig med att ta den gamla översättningens namnformer. Ibland är de konstiga: varför skall Bilbo Baggins heta Bagger på svenska? Det för ju tanken till bagge, och inte till påse eller säck.

29 september 2003
“Är detta Erik Andersson? Översättaren Erik Andersson? Som håller på med Sagan om ringen? Jag svarar ja och undrar i mitt stilla sinne hur många Erik Andersson som blivit uppringda innan telefonören hittade rätt. “Jag har läst i Vi om att du skall byta namn på Bilbo och Frodo, att de skall få hela Secker. Det går inte! Min pappa tycker inte heller att det är bra. Vi har ett annat förslag: Bylting. Vad tycker du om det?” På kvällen får jag ett e-brev från Catharina Grünbaum, DN:s språkexpert, som också har läst intervjun i Vi. Hon påpekar att det engelska bag är ett lån från fornnordiskans boggr eller baggi som betyder säck, påse, bylte, börda. Det är också därifrån vi har fått vårt “bagge” (för att han är ägare till en pung, eller för att han är tjock och bylsig), liksom fransmännen sitt bagage. Så varför ändra på Bagger?

1 oktober 2003
[deletia] Bagger. Översättningen av Baggins skall innehålla ett element som betyder säck eller påse, skrev Tolkien i “Guide to the Names”. Det är en tydlig anvisning, men ändå inte tydlig nog. Hur genomskinligt skall det betydande elementet vara? Där resonerar Tolkien på olika sätt. [deletia] Associerar hobbitarna omedelbart Baggins med säck och påse? Svårt att veta. Men om de inte gör det, så duger det gott med Bagger — ja, inte bara duger, det är ju en fullträff. Tack, Åke Ohlmarks.
(DN: Dagar med Frodo)

Det låter ju som om det är avgjort och att inget dumt namnbyte till Secker kommer att äga rum. Men sedan måste något ha hänt eftersom den första boken i Anderssons nyöversättning enligt svenska Wikipedia inleds med orden “När Bilbo Secker, herre till Säcks ände, tillkännagav att…” Genom att ignorera Grünbaums avgörande bevisföring binder Andersson ris åt egen rygg. Så småningom måste han nämligen översätta namnet på den släktgren som heter Sackville-Baggins. Det löser han för övrigt inte särskilt elegant genom att ersätta “originalets” Säcksta-Bagger med Kofferdi-Secker. Ridå.

Bagger får mig för övrigt inte att tänka på ordet “bagge,” det får mig att tänka på sångerskan Ankie Bagger. Secker däremot får mig att tänka på det brittiska förlaget Secker & Warburg, intimt förknippat med George Orwells författarskap. Det var emellertid Mr. Warburg och inte Mr. Secker som var på intim (icke-hårig?) fot med George. När jag var tolv och läste Tolkien tyckte jag alla översättarens namnval flöt väldigt bra i hans, enligt alla rapporter, oöverträffade (i världen) och (har det visat sig) förbättrande översättning. Är det förresten inte lite konstigt att man anlitar en översättare som bara klarar vissa delar av texten och att en annan översättare måste kallas in för att ta hand om andra delar?

Jag ska strax lämna Översättningarnas herre Erik Andersson därhän och avsluta posten (för att följa upp den i en senare post om hans föregångare) men enligt en artikel författad av en person knuten till partiet nationaldemokraterna (!) — eller åtminstone publicerad i deras publikation med det lätt knasiga namnet Nationell Idag — finns det en hel del att säga om den nya översätttningen. Till exempel att Gollums “My Precioussssss” omvandlats till något så prosaiskt som “min dyrgrip.” På nationaldemokraternas hemsida läser vi vidare följande belysande slutkläm på den nämnda artikeln.

Till sist och slut har Andersson/Olsson, tack och lov, inte bedrivit någon censur som man kunnat frukta i detta mörka tidevarv. Ord som har med rastillhörighet att göra har översatts rakt av där de förekommer i originalet, och inte heller i övrigt märks några försök att “vinkla om” berättelsen i en mer politiskt korrekt riktning.

Frasen “frukta i detta mörka tidevarv” får mig att skratta tills mitt ansikte faller i bitar. Att vara aktiv på den där bortre högerkanten verkar vara lite som att tolkienlajva, fast med handlingen förlagd till modern tid.

Utöver den spexiga förfilmen som jag skrev om i den förra posten var det en udda bioupplevelse all-around igår när jag bevistade den svenska premiären av den ryska monstersuccén Дневной дозор som i Sverige fick titeln Day Watch (omväxlande med stort och litet W). Den här filmen har setts av ganska många… ryssar. I Stockholm kör man upp den i en enda kopia i salong 11 på Filmstaden Sergel. Den första kvällsvisningen hade en halvfull salong och delar av publiken (ett 15-tal) lämnade salongen i olika omgångar c:a 10 minuter in i filmen. Jag ska strax förklara varför. DN:s Strage såg märkligt nog inget större värde i denna specialeffektsbonanza och underlåter dessutom att nämna några saker som gjorde åtminstone den filmkopia jag såg ytterst speciell och i ett avseende unik bland filmer visade på bio i Sverige.

Strage nämner till exempel inte att den kopia som SF Bio visar är textad på engelska och att den engelska berättarrösten förblir oöversatt. Det var, trodde jag, kutym att vi i Sverige förser utländska filmer med svenska undertexter, utom i vissa fall när vi på ljudspåret ersätter originaldialogen med mer eller mindre yxiga svenska röster. Lyckligtvis förekommer mest den senare varianten på filmer som riktar sig till icke läskunniga svenskar, s.k. förskolebarn. Men här kör SF Bio upp en engelsktextad kopia utan att ens förvarna om det i sina annonser. Min gissning är att de som lämnade salongen under filmen gjorde det för att de inte uppskattade tilltaget och gick för att kräva sina pengar tillbaka.

Jag satt emellertid kvar och upptäckte efter ett tag att undertexterna levde. Jag kan inte beskriva det bättre. Texterna var ofta animerade och kommenterade liksom replikerna och handlingen. Något liknande har jag aldrig sett och undrar om jag åter kommer att få skåda. Till exempel när “nattväktarna” kommunicerade via komradio sprakade ibland rösterna till och då blinkade samtidigt den engelska texten till som ett gammalt lysrör. Ibland for vissa ord liksom iväg, ändrade färg, låg ensamma kvar eller fastnade bakom saker (har ni sett förtexterna till TV-serien Weeds så förstår ni kanske vad jag menar). Utomordentligt nyskapande, och tack SF Bio för att ni inte visar en vanligt trist svensktextad kopia.

När det kom till kritan — alltså den i handlingen — var den lite av en besvikelse som McGuffin. Då var det mycket, mycket mer tillfredsställande med the foliebollar of death som gör schweizerost av Kosmos-hotellets betongparentes och fäller TV-tornet Ostankino. De specialeffekterna gick inte av för hackor. Nu laddar vi alla för den avslutande delen i trilogin och undrar vad som finns kvar att förstöra av Moskva. Eller så kan man kanske gör om samma demolering med tanke på det påklistrade lyckliga tidsreseslutet i tvåan.

Annat kul med filmen:

• Den historiska gestalt som förekommer i vissa tillbakablickande sekvenser är den turkisk-mongolske erövraren Timur Lenk. Så brukar vi kalla honom i Sverige. Den engelska textremsan använder dumt nog Tamerlane som är en annan i väst använd förvrängning av Timur-i Lāng (Timur den lame, som i sin tur är ett nedsättande tillnamn något erövrat folk verkar ha gett honom). Att den i Kazakstan födde regissören har en koppling till denna historiska figur framgår av hans namn: Timur Bekmambetov men om det är en slump vet jag inte eftersom jag inte läst Lukjanenkos förlaga.
• I eftertexterna påstås det att denna film som utspelar sig i ett snöigt Moskva utöver den ryska har haft en jamaicansk crew. Det är eventuellt scenerna med Timur Lenk i och kring Samarkand som är gjorda där. Annars vet jag inte.
• De märkligaste figurerna i filmen är de två tvillinginkvisitorerna som ser ut som Andrej Tarkovskij, om han hade fått leva och bli lite äldre och rundare i formerna.

Fotnot: Se Timur rida genom murar och annat livat, i den ryska trailern: Day Watch Trailer (English Subtitles)

Hej, kulturministern! Det var med stort intresse jag på en filmpremiär igår tog del av den film du medverkat i till förmån för en stackars kämpande filmvisningsorganisation och deras nya reklamkupp satsning Smultronstället genom vilken de avser att visa världen vad de menar med begreppet “kvalitetsfilm.” (DN har passande nog idag en artikel om kvalitetsfilm i det postapokalyptiska landskap Biografsverige har utvecklats till, men inte på nätet).

Där står du bara rätt upp och ner och uppmanar oss, på ditt folkliga sätt, med patos att gå på Humungus Bios SF Bios visningar av de filmer som till skillnad från de andra som visas på SF:s biografer har “kvalitet” och jag måste erkänna att jag blev rörd till tårar — en form av glädjetårar faktiskt för jag skrattade samtidigt så mycket att jag nästan inte hörde vad du sa.

Det är bra att du genom denna film ställer dig bakom just kvalitetsfilmerna från SF Bio och därigenom talar om för oss att det är viktigare att vi går på just dem hellre än att gå till andra förmenta förmedlare av kvalitetsfilm som biograferna Sture, Zita och Grand — för att nämna några stockholmska exempel. För du har väl inte spelat in filmer även till deras förmån, eller?

Så gå nu man ur huse, svenska folk, och sök upp de dödskallemärkta smultronmärkta titlarna i SF Bios annonser. Kulturministern har talat.

Uppdatering 25 september: Enjoy my tail-lights, gammelmedia > SvD: Kulturministern gör reklam för SF

Kinakrogsmysteriet låter som titeln på en grönryggad pojkbok av Sivar Ahlrud men är i själva verket en ovanligt bra artikel i På stan, i samma utgåva som den trötta så kallade Åsiktsmaskinen sent omsider tycks ha upptäckt Finax’ fjantigaste produkt: Da Müsli. Artikeln om kinesisk mat i Sverige är rejält tilltagen och går för en gångs skull bortom de vanliga ängsliga positioneringarna om vad som är hetast i krogsvängen just nu. Det är sådant här jag vill läsa i På stan. Mer av den varan, tack! Men jag undrar varför inte texten tar upp det faktum att de här försvenskade maträtterna vanligtvis är så inihelvete översötade att Karius, Baktus och tabloidpressens bantningsansvariga borde stå och göra vågen vid varje numrerad meny.

Skrivit tidigare:
DASAI :: Med lite socker i botten så går xenofödan ner :: January :: 2006
DASAI :: Socker är bajs :: April :: 2007

Svenska Dagbladets TV-expert H. Amster svarar i dagens tidning på frågor om SVT:s inköp av HBO-serier och jag fastnar för beskrivningen av serien John from Cincinatti som enligt H. Amster “handlar om en främling som dyker upp.” Det är allt vi får veta. Nu är vi väl några som redan har gjort ett tappert försök att ta del av detta omtalade serialiserade TV-drama och vet att det är surfning som främlingen och de bofasta ägnar sig åt. Vi vet också att SVT köper en serie som HBO redan har lagt ner efter 10 avsnitt men det visste inte H. Amster eller så ville han inte berätta det.

“Ica-Stig” stoppas från “På spåret”

Hans Mosesson har inte alls bara varit gjort reklam för Ica under de senaste fem åren. SVT:s Annie Wegelius ljuger, och de har ju själva sänt det mesta av det här:

“Kommissionen” (2005) (mini) TV Series
Lilla Jönssonligan på kollo (2004) …. Stig
“Cleo” …. Andens röst (4 episodes, 2002)
K-G i nöd och lust …. Anders (2002)

Vad producerade Wegelius Television förresten innan Annie got her SVT gun? Reklam? Sitcoms för reklamkanalen TV4?

I dagens DN finns som vanligt filmredaktionens mest meningslösa notiser i den sedvanligt tramsigt förpackade snuttvariant som brukar bära rubriken “Nästan alla talar om…” Denna gång med åtskilliga anmärkningsvärda formuleringar. Det här måste vara något slags rekord.

• “som spelar den fyraåringen som”
• “Toronto filmfestival”
• “1700-tals hertiginnan som är”
• “i en Hollywoods nyinspelning”
• “som kommer en konspiration.”
• “San Sebastian filmfestival”
• “Spanien som startar”
• “Robert Haris”
• “nyhetsprogramet”

På nästa uppslag ges det DVD-tips i en spalt där skribenten byter genus på ordet “förflutna” och avslöjar häpnadsväckande att musikmogulen Robert Stigwood, och alltså inte filmregissören John Badham, var den som regisserade John Travolta i Saturday Night Fever, där huvudpersonen dessutom påstås dansa i platåskor. DVD-spalten rundas stilenligt av med att författaren hävdar att Joe Strummer var trummis i Clash.

Verb

to strum (third-person singular simple present strums, present participle strumming, simple past strummed, past participle strummed)
To play a guitar using most strings simultaneously.

Stora journalistpriset till Wennö!

Wood följer [i ett program ur en brittisk TV-serie om Indien] också i spåren av de indoeuropéer som talade sanskrit (som tidigare ansågs vara ursprunget till den indoeuropeiska språkstammen, och därmed de flesta nutida språks urmoder).
DN: Rike med två ansikten

Här tar du väl i ändå, Bertil Mollberger. Sanskrit har aldrig ansetts vara “urmoder” till moderna språk som kinesiska, japanska, koreanska, tagalog, vietnamesiska, indonesiska, thai, arabiska, mongoliska, etc. Ej heller de ursprungliga språken som fortfarande talas i Australien, Afrika-under-Sahara samt Nord- och Sydamerika. Inte ens ur-brylling.

Du menar de flesta nutida europeiska språken, eller hur? (Finska, estniska, ungerska, samiska och baskiska givetvis undantagna.) Visste du förresten att Ian Fleming tyckte att Bertil klingade lite sydslaviskt?