DASAI

Jesus älskar Sverige (JAS) är ett altruistiskt och långsiktigt evangelisationsprojekt uppbyggt som en kristen ideell förening.
Jesus älskar Sverige: Välkommen

Jesus älskar alltså Sverige, men inte alla svenska bokstäver? Vad är annars orsaken till att föreningsnamnet inte förkortas JÄS. Eller handlar det om att Jesus visar sin kärlek genom att ge Sverige smisk i det fördolda, enligt devisen den man älskar agar man?

JAS är ju i allmänhetens medvetande upptaget och står för ett svårsäljbart flygplan med benägenhet att landa dramatiskt. En sådan landning (som förevigades men tyvärr ägde rum innan DuTuben uppfanns) gjorde en vuxen man så g r i p e n att han spontant åkallade Djävulen. I plural. Tre gånger.

DASAI förordar: Byt inte bara namn på JAS till JÄS. När han älskar Stockholm borde det förkortas JÄST.

Lennon hade rätt: Jesus ÄR mindre än Beatles (JÄMÄB), och färre.

Bilden är hämtad från den ideella föreningen Jesus älskar Sveriges hemsida.

Illustration ur KOBO - Berättelse från Rysk-Japanska kriget av Herbert Strang (1905)

Ur Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman
(1911)

Vad är detta? Något som är obehagligt och krafsar på själen? Det låter otäckt men det syftar faktiskt på Pippi Långstrump och är ord hämtade från en recension i Aftonbladet av en pedagogikprofessor när det begav sig. Då ska ni betänka att han inte hade fått läsa det ursprungliga manuset, det som handlar om en läskig figur Svenskan kallar Ur-Pippi.

Hur ofta har inte Bonniers hånats för att de refuserade Pippi. Men nu kryper det fram: det var inte Pippi de refuserade, det var Ur-Pippi. Rabén & Sjögren var intresserade men ställde krav. Den Pippi de gav ut var kraftigt omarbetad. Det Bonnier hånas för är förstås att de inte såg potentialen men de kanske blev så avtända av Ur-Pippi att de inte fömådde tänka klart. Hur var då Ur-Pippi?

För den ursprungliga Pippi var betydligt mer burdus än den Pippi som sedan såg dagens ljus. Ur-Pippi ber aldrig om ursäkt och visar färre känslor. Ur-Pippi är grövre i mun. Ur-Pippi käftar emot ännu mer än den “riktiga” Pippi. Ur-Pippi är mer av en clown.
SvD: “Ur-Pippi” visar en gapigare sida

Det där låter ju som en beskrivning av sverigedemokraten Gösta i Landskrona. Har de inte lite annat gemensamt också? Gösta: trikåkalsong — Pippi: mamelucker. Gösta stötte ju på prusseluskpatrull när han utmanade fullmäktiges dress code som minnesgoda läsare väl inte har glömt. Den här posten hade lika gärna kunnat heta Ur-Pippi och dårpippi.

Svenskans artikel om Ur-Pippi innehåller en hel del annat kul också. Bland annat följande uttalande av barnlitteraturforskaren som fick ta del av det refuserade manuskriptet:

Jag blev så paff när Astrid plockade fram den. [deletia] Jag kände att jag blev fil doktor bara jag tog i den, säger Ulla Lundqvist.

Ulla använder också ordet fingerspitzengefühl och det är ju just så det heter, inte fingerspitzgefühl som dilettanter utanför det tyska språkområdet tror (jag var en av dem intill helt nyligen och tackar Ulla/TT/SvD).

Hur går det förresten för Pippiböckerna på väg till Batman? Har någon hört något? Det hade Lena. Men… Kurdo säger att det Lena säger är fel.

Bilden är hämtad från en av scientologikyrkan producerad film som citeras i BBC-programmet Panorama — det med den vrålande reportern som försöker få en syl i vädret när han en gång för mycket blivit avbruten av en scientolog-talesman. (DN: BBC och scientologer i videokrig eller SvD: Rabalder runt BBC-dokumentär). Tack vare att bilderna med den skrikande BBC-mannen lades ut på YouTube fick BBC lite välförtjänt gratisreklam i alla medier och därför också många fler tittare. Det var kanske inte vad Scientologikyrkan hade avsett. Jag hade själv aldrig hört talas om Panorama eller sett detta underhållande och avslöjande program om inte kyrkan försökt vända skrikincidenten mot BBC. Way to go, Sweeney.

Är det inte något lite tomhankskt över Ron Williams på bilden? Jag tänkte på Tom, och förvisso också på scientologikyrkans grundares, SF-författaren L. Ron Hubbard, påståenden om de miljardtals utomjordingar som ska ha mördats på jorden med vätebomber och sedan, om jag har uppfattat det hela rätt, på något sätt finns i oss. Tom Hanks har väl aldrig varit scientolog men hans kollegor John Travolta, Tom Cruise och Kirstie Alley gör gärna reklam för en organisation som lär ut det här:

OTIII berättar även om Incident II, eller The Wall of Fire. Detta är den mest uppmärksammade av Scientologikyrkans hemliga läror och påstås ha ägt rum för 75 miljoner år sedan. Den onde Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen fraktade miljarder utomjordingar till Jorden och dödade dem med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte deras odödliga själar, thetaner, upp i atmosfären där de tillfångatogs och placerades i 3D-biografer där de hjärntvättades med hjälp av filmer (det så kallade R6-implantatet). Sedan släpptes thetanerna ut och har därefter klamrat sig fast vid människorna som ett slags andliga parasiter (kroppsthetaner) och orsakar olika problem. Målet med OTIII och de högre nivåerna är att med hjälp av auditering frigöra sig från dessa kroppsthetaner.
Wikipedia: Scientologi

Tja, inte är det väl särkilt mycket knasigare än de vandringssägner som andra vidskepliga organisationer — som Svenska kyrkan t.ex. — har i sina sagoböcker. Om jag ska vara ärlig så smäller galaktiska konfederationer och vätebomber faktiskt högre än brinnande buskar. Och science fiction är roligare än fantasy.

Förr i världen var (deckar)författarna gjorda av ett annat virke. De kunde vara försagda och allt annat än photogénique. Knappt behövde de ens glänta på dörrarna till sina citadell. Om de inte ville. Sådant eremitbeteende håller inte längre. Inte alls. Nu är det författarens person, eller åtminstone hans efterlämnade e-mailkorrespondens, som säljer böckerna. Ful och stammar? Glöm det där med bokutgivning. Vi snackar personliga framträdanden i TV-soffor, bloggar och ibland kallas reklambyrån Ruth in för det där lilla extra:

I nästa vecka är det dags för en ny kampanj. Då kommer romanen Olycksfågel ut i på Månpocket. Detta kommer att marknadsföras i en webbkampanj på Lunarstorm, Expressen och flera av Bonnier Tidskrifters sajter
Resumé: Läckberg busringer i ny kampanj

Eller heter reklambyrån möjligvis Ester? Resumé och Läckberg ger olika besked.

Lunarstorm? Är inte det att få målgrupperna om bakfoten en smula? Läckbergs huvudpersoner är urgamla ju, i 30-årsåldern minst. Det hela är mystiskt. Busringning har heller inte, som man kanske skulle kunna tro, någon koppling till handlingen i Olycksfågeln som är en märkligt osannolik soppa om ett syskonpar som låtsas vara gifta och bosätter sig på olika orter i Sverige för att på varje plats ha ihjäl en person som tidigare under alkoholens inverkan förorsakat en bilolycka med dödlig utgång. De hade nämligen som barn tagits om hand av en kvinna vars död vållats av just ett rattfyllo.

Den besynnerliga och smaklösa bilden av Läckberg där hon poserar med en blodig sten i handen framför havet kommer från hennes blogg Deckarmamma, där hon för övrigt skriver:

Tycker för övrigt [deletia] att det är så oerhört fascinerande att det är så provocerande att man marknadsför just böcker! Jag kanske är lite biased i och med att jag har en bakgrund inom marknadsföring, - men helt ärligt - jag kan inte fatta varför det skulle vara så kontroversiellt att göra reklam för just böcker.

Kan det vara så att det finns usel reklam som provocerar, alltså oavsett om böckerna är bra eller dåliga, medan andra marknadsföringsåtgärder inte skulle få en att höja på ögonbrynen — eller blogga om det? Så här låter förresten den arga Läckberg.

SvD:s ekonomisidor skriver om det som om de inte visste att Resumé finns och ger bara andrahandsinformation om hur det ska låta. Senare slår kultursidornas Lina Kalmteg till och verkar inte ha förstått hur busringningen går till när hon skriver att busringningen kan “laddas ner på nätet.”

Dramatis personae
Viola Furubjelke, general och sekreterare och centralt Palmeplacerad
Christer Asp, fundersam ambassadör lagd för Ankara
Shamam Muradrasoli, ordförande som gör sig omak för Komak
Carl Bildt, uppgiftslämnande utrikesminister med galna tunnor
Tobias Brandel, stirrande kulturreporter och Zoolanderwannabe
Barn i staden Batman vilka längtar efter Pippiböcker på kurdiska
Pippiböcker fast i Istanbuls hamn vilka längtar efter att bli lästa av kurdiska barn

Ingen vet hur den här pjäsen slutar!

Fotnot: SvD: Pippi-kaos kan vara självförvållat

Om din äckliga lilla chihuahua “har en liten olycka” på tunnelbanan eller på någon annan offentlig plats så se förihelvete till att torka upp the business. Annars kan du råka ut för det här och det vill du inte vara med om.

Nu utspelade sig i och för sig detta sedelärande verklighetsdrama i Sydkorea där fekalier också tycks ha sina fans men fascinationen gäller måhända enbart mänsklig avföring.

De amerikanska kanaler som så djärvt vågar visa bröst och säga “fuck” tar sig an valda delar av världshistorien med oförtruten energi, fast förstås i kölvattnet på BBC som betade av Rom och släkten Tudor för länge sedan, och mycket bättre. Nu anlitar man visserligen brittiska skådisar men kör med sina beprövade berättarformat. Sex och makt, men utan subtilitet. Man hör inte direkt historiens vingslag eftersom klockorna har stannat. Med andra ord, långt från Glenda Jacksons högintensiva TV-teater Elizabeth R från 1971 (och den underbara Borg Queen-looken).

Det Showtime har att erbjuda oss idag är The Tudors där Jonathan Rhys-Meyers party hard-Henrik VIII — Elisabets far — och hans levnadsglada hov står i centrum. I det senaste avsnittet förekommer ett slags groupies som gömmer sig i en ädlings rum för att överraska honom med denna tablå:

Det är, som den konsthistoriskt intresserade genast inser, en gestaltning av en berömd fransk tavla som hänger på Louvren och som målades ett halvt sekel efter att Henke VIII hade lagt näsan i vädret.

Bröstvårtenypet är givetvis mer symboliskt laddat än erotiskt i originalet. Gabrielle d’Estrées vårta lyfts snarare fram av hennes syster i badet eftersom den ska ge modersmjölk åt den franska kungens barn och det är hans ring hon håller i handen. I bakgrunden sitter en sömmerska och syr babykläder och det verkar inte vara läge för vilt groupiesex alls.

Style is not a win/lose game. Believe me that the people in Sodermalm could learn something from Ostermalm in how to work with color and texture and Ostermalm could learn from Sodermalm about new proportions and how to mix references.
The Sartorialist: My Disappointment with Stockholm

ROME (Reuters) - The local government in Treviso has ordered the northern Italian city’s Chinese restaurants to remove red lanterns from their windows because they look too “oriental.”
Reuters: Forget it, Jake… It’s Chinatown

Reuters har det där på sina knassidor men det är förstås inte så roligt för kineser och andra utsocknes i hålor där främlingsfientliga partier som Lega Nord sitter vid makten.

I Landskrona har de fått in sverigedemokrater i fullmäktige varav vissa tydligen är lite färgstarkaste laget. Enligt Helsingborgs Dagblad har en viss Gösta Westergren “på möten med tekniska nämnden, där han är ersättare, uppträtt burdust, svurit, skrikit och använt vulgära uttryck.” Dessutom har han dykt upp på byggnadsnämndens sammanträde försenad och iklädd kortbyxor! (Plagget har även beskrivits som “trikåkalsong”)

Ska man gå på ett sammanträde ska man vara anständigt klädd, då ska man ha långbyxor på sig och det har jag meddelat sverigedemokraterna. Det gäller alla. Det är anständig klädsel som gäller på kommunala möten, säger [nämndens ordförande] Gerd Bernström.
HD: Sd försöker få egen ledamot utesluten

Gäller det där med långbyxor även kvinnor, alternativt; skulle det varit OK om Gösta kommit i en sober kjoldress och knytblus? Hursomhelst använder nu partikollegorna kortbyxframträdandet mot honom när de försöker få honom att avsäga sig sina uppdrag. Den politiska retoriken är förstås bländande när Westergren kommenterar den senaste utvecklingen, och den lokala ordföranden Stefan Olsson:

Det har de ingen chans med. Han är en fjant, Stefan Olsson, säger Gösta Westergren om försöket att få honom utesluten.

Ett alternativ till att slösa bort tiden på att bokstavligen se en hel film kan vara att nöja sig med att läsa de så kallade “Plot keywords” som finns på IMDb. Här är ett exempel [Running Scared (2006)]:

• Child Uses Gun
• Racist Comment
• Blowtorch
• Disturbing
• Severed Ear
• Female Nudity
• Shot In The Crotch
• Ethnic Slur
• Slit Throat
• Racial Discrimination
• Prostitute
• Racial Prejudice
• Gore
• Racial Slur
• Toilet
• Police Officer Killed
• Head Blown Off
• Cell Phone
• Head Butt
• Hell On Earth
• Undercover Agent
• Irresponsibility
• Pimp
• Child Pornography
• Bumbling
• Knife
• Faked Death
• Strip Club
• Funeral
• Urban Nightmare
• Gash In The Face
• Exploding House
• Death
• Exploding Building
• Shot In The Head
• Blood Splatter
• Ear Biting
• Shotgun
• Racism
• Shot In The Back
• Person On Fire
• Pedophile
• Intense Violence
• Semi Unrealistic
• Broken Finger
• Suicide
• Disgust
• Gunfight
• Child Abuse
• Murder
• Exploding Body
• Shot To Death
• FBI Agent
• Sick
• Toilet Flush
• Shot In The Stomach
• Shot In The Chest
• Throat Slitting
• Car Accident
• Shot In The Shoulder
• Pistol
• American Dream
• Bathroom
• Modern Life
• Sleaze
• Stupidity
• Pistol Whip
• Slap In The Face
• Kidnapping
• Ice Hockey
• Sewer
• Blood
• Vulgarity
• Shot In The Leg
• Breasts
• Shot In The Forehead
• Child With Gun
• Female Frontal Nudity
• Shootout
• Black Light
• Drug Dealer
• Absurd Violence
• Violent Movie
• Twist In The End

Räckte det bra så eller blev du peppad på att se allt det där bildsatt?

Tänk att sådant här görs fortfarande: City Gross - Matnytt Asiatisk Hockey.

Japaner kan ju som bekant inte prata som folk och när de ska säga city så låter det som “shitty” vilket ju passar löjligt bra här. Det engelska adjektivet gross har enligt Wiktionary betydelser som passar ännu bättre:

• Disgusting.
• Coarse, rude, vulgar, obscene, or impure.
• Great, large, palpable, bulky, or fat.
• Great, serious, flagrant, or shameful.
• Dull.

Men för tusan, ära dem som äras bör — Byrå: Althén & Co. AD: Niklas Brodd. Copy: Jonas Althén. Produktionsledare: Malin Hallgren. Produktionsbolag: Scandvision Film. Alla värdiga mottagare av DASAI:s Shitty & Gross Award 2007.

Ibland går det framåt bara för att strax gå bakåt igen. Jenka liksom. (Exempli gratia: SvD: Scandic backar om bibeln). Utan att propagera för att gideoniterna ska ges fortsatt monopol på hotellrumsmission kräver vissa i denna debatt att just dessa amsagor måste finnas i hotellrummen för suicidala hotellgästers skull. Tanken är att texterna ska få de självmordsbenägna på andra tankar. Belsebub tro’t. Bokfan lär ju ut att det finns ett utopiskt efterlivsnangilima.

Jag har hursomhelst en lösning. Bort med biblarna från rummen förstås. Och från receptionerna. Inga koraner, bhagavad gītor eller kalleankapockets heller. Det enda som behövs i varje rum är en läsplattedator, eller som det så passande heter på ett tympligare språk: tablet PC. Dessa ska vara kopplade till nätet förstås och det fina i kråksången är att nu kan alla vidskepliga klicka sig fram till sin favoritmumbojumbo. Hela bibeln med alla sina stolligheter finns flera gånger om och på alla upptänkliga språk liksom andra religioners standardverk. Alla kan därmed få vad de vill ha. Alltså ett betydligt bättre utbud än Scandics förra kompromiss. Ta bort TV-apparaterna på samma gång. Allt som finns i de dumma burkarna finns även att tillgå via datorn. Den livsbejakande pornografin också.

Inspirerad av Staffan som lite oväntat skriver om den turkiska gruppen Pans svängiga ESC-bidrag Bana Bana instämmer jag i hyllningskören (staffan b - Innan schlagern dog). Jag vill minnas att de var gäster i TV hos Jacob Dahlin som chockade mig genom att intervjua dem på turkiska. Min egen turkiska favorit från ESC är 1980 års blytunga bensinlåt Petr’Oil framförd av den magnifikt karismatiska Ajda Pekkan. Pekkan och hennes doatrio är ju mer klassiskt eleganta om man jämför med de ystra 80-talsbrallorna i Pan men resultatmässigt gick det lika uselt i omröstningen för Turkiet 1980 som 1989. Men den av mina ESC-favoriter som det gick absolut sämst för var Remedios Amaya, den spanska barfotakvinnan med tordönstämman, som 1983 fick noll poäng och kom sist. Tyvärr går inte det tunga elektroniska flamencokompet fram så bra på dutuben (YouTube — ¿Quién maneja mi barca?) men jag har den på singel, knasigt nog utgiven av Bert Karlsson. Själv gav jag upp hoppet om ESC helt 1984 när den bästa låten inte vann. Här är den, Italiens bidrag I treni di Tozeur. Lägg märke till att den högst speciella doatrion står tysta genom nästan hela låten och kommer in och sjunger (på tyska) under några sekunder bara mot låtens slut. Franco Battiato och Alice gjorde också en fantastisk LP tillsammans, Gioielli rubati, som rekommenderas varmt. Här är ett dutub-smakprov: Prospettiva Nevski.

Jag minns det som att I treni di Tozeur kom sist men tydligen blev det en femteplats. Det bara kändes så eftersom det mentala avståndet till vinnarlåten var bredare och djupare än Grand Canyon. Vilka som vann? Bröderna Herrey.

I vår serie med bortglömd japansk universitetsslang ska vi idag titta på uttrycket VSOP. Det står för very special one-pattern och uttalas bui esu ô pii och kan till exempel beskriva TV-serier typ “House M.D.” som alltid har samma dramaturgiska förlopp.

Ett avsnitt av “House M.D.” börjar: ett gäng människor man aldrig sett förut rör sig i sin miljö. Någon hostar till. Är det den som strax ska falla ihop i konvulsioner? Nej, det är den där andra personen bredvid som plötsligt kollapsar. Ha ha, luring! I nästa fas beordras magnetröntgen. Lugnt ett tag medan någon av kidsen gör inbrott i patientens hus men sedan blir det ett jäkla pipande på apparaterna och nya än värre konvulsioner plus nya CGI-åkningar inne i kroppen medan Cuddy visar urringningen för käppgubben och kidsen surar. Och sedan visar det sig att House hade rätt i alla fall för patienten eller patientens partner eller patientens släkting har ljugit om någonting för sådan är den mänskliga naturen. Blä.

Ordnördsbonus 1: ett ålderdomligt ord för patient på japanska är kuranke, efter tyskans ord för sjuk; kranke.

Ordnördsbonus 2: en sjukhussäng kallas i Japan betto medan en vanlig säng köpt på IKEA kallas beddo. Återigen är det tyskan som spökar i sjukhusens ordförråd.