DASAI

På tal om Lene och hennes flätor så tyckte redan de gamla alverna att det var hur sexigt som helst med hår i spiralform. Case in point: He’s got Legs

Stackars Lene Lovich, din tyska smärta är min. Det känns som om du är lite bortglömd idag. Du har fått dina läten härmade av mindre originella artister som Gwen Stefani, du blev tjänstefelsmässigt förbigådd med tystnad i Patrik Forshages Stiff Records-text och ingen tycks vilja sätta upp operan The Collector som du har skrivit librettot till. Men på My Space-sidorna i ditt namn kan man få höra dig och en av dem verkar faktiskt vara din. Må dina flätor svinga för evigt.

Är det för mycket begärt att stockholmstidningarnas recensenter ska nämna att slutscenen i denna rymdfilm, den enda scen som utspelar sig på terra firma, är inspelad i Stockholm? Ja, tydligen. Det är ju Sydney, säger kanske någon nu. Jo, det är filmens slutkläm men Kaknästornet är bortretuscherat och ersatt med ett visst operahus och landskapet huvudpersonens syster rör sig i är Hakberget vid TV-huset på Gärdet. Ett av arbetarrörelsens monument ser ju lite ut som en 2001-monolit och det är förstås det som Boyle varit ute efter i en av sina onödiga blinkningar till filmer av Kubrick och Scott.

Den här bilden togs för en månad sedan, enligt bildtexten. Men vilken svensk filmpersonlighet tillhör munnen?

Svaret

Jag har som synes unilateralt beslutat ge en pompös västernfilm från 1994 en roligare svensk titel än den egendomliga officiella svenska titeln (för att inte tala om den löjligt prententiösa originaltiteln) för att bättre spegla dess tomma innehåll, härtill inspirerad av Teaflax och hans roliga initiativ.

Här är å andra sidan någon som ids ta originaltiteln på blodigt allvar. Jag vill också passa på att hylla Juck som igår, ett och ett halvt år efter att jag la ut den, löste min lilla höstfilmtiteltävling.

Och nu kommer den nya tävlingen:

Titeln Örnar, björnar och livets hårda törnar skulle kunna appliceras på en annan film som har minst två namn ur rollistan gemensamt med Legends of the Fall. Vilken är filmen och vilka är namnen? Och ska jag behöva vänta ett och ett halvt år på den rätta lösningen även denna gång?

Det var tider det… när man kunde beställa kokainhaltigt vin på brasserierna. Kokainet och alkoholen tar inte ut varandra utan kombineras tvärtom till att ge en starkare euforisk effekt än de två drogerna förmår framkalla var för sig. Påstås det. Mitt intryck av moderna användare av kokain respektive alkohol är att de helst bara tar en av dessa substanser i taget och inte ens är intresserade av den andra drogen. Men vad vet jag?

Coca des Incas och Vin des Incas, produkterna som affischen ovan av Charles Levy och den nedanför av Alphonse Mucha gör reklam för, lär vara en och samma efter ett namnbyte. Men den var hursomhelst en kopia av den korsikanske apotekaren Marianis produkt Vin Mariani som under en period var den europeiska överklassens favorit. Till exempel drottning Victoria och två påvar tillhörde den nöjda brukarskaran. Särskilt Leo XIII gick igång på Vin Mariani och ställde till och med upp på reklamaffischer för kokavinet samt tilldelade det Vatikanens guldmedalj. Mama Coca är annat än simpelt nattvardsvin, Papa-sama.

En viss John S. Pemberton i USA gjorde så småningom en ripoff på Vin Mariani som han kallade Pemberton’s French Wine Coca. Det gick över förväntan bra men när lagarna under den så kallade förbudstiden satte vissa käppar i hjulet för alkoholdelen i receptet skippade Pemberton den helt sonika och skapade en ny dryck av kokabladen: Coca-Cola. Numera gör förstås inte Coca-Cola skäl för sitt förled längre eftersom vi lever i en annan typ av förbudstid. Men pigg blir man. Koffein är fortfarande legalt.

Frans Fredrik Frisendorf förde femtio franska fruar från Frankrike. Fruarna feso fartyget fullt. Frans Fredrik Frisendorf fick full frakt från Frankrike.

Har de extremt åtråvärda pjuck inne på sådana där Nasacenter? Fungerar de som de berömda rymdblöjorna fast mot fotsvett?

Så här såg det ut när jag tog en snapshot av Aftonbladets hemsida (och jag har inte manipulerat bilden).

Och så här ser den ut nu: Aftonbladet: Sveriges nyhetsportal

紫禁城, den lila förbjudna staden som tecknen betyder, ligger i Beijing. Det vet alla. Men det finns en annan förbjuden stad på närmare håll. Det är en storstad som skulle kunnat finnas idag i de områden där Stockholms innerstad påstås växa utanför tullarna men där man bara bygger trista förortshus. Och den kommer knappast att byggas heller. Men jag applåderar Svenskans arkitekturskribent och hans drapa ändå (SvD: Avskaffa de normer som förbjuder staden). Avskaffa de dumma normerna, visst. Frågan är om det räcker. När stenstaden byggdes upp så byggde man ett hus i taget och miljön som alla vill bo i idag växte fram organiskt. Den tid det tog har vi inte nu. Hela kvarter byggs på en gång och ritas av samma arkitektbyrå. Snabbt, billigt och fult. Det blir dyra affärslokaler som fylls med fantasilösa fik och inredningsaffärer. De småbutiker som gjorde den gamla stenstaden levande finns inte längre. Vi har konstinstallationer som ICA Maxi i stället. Aren’t we the lucky ones…

Jag tänkte att man kan väl göra en bloggpost istället för att lägga in en kommentar. Idag har jag hittat bloggen yada yada yada som jag aldrig läst förut. Nu har jag läst en post, den senaste med den intresseväckande rubriken “Bordtennis. Formula. Swingers.” Namnet på bloggen får mig förstås att tänka på det japanska uttrycket いやだ. Gånger tre. Då låter det ungefär som det där amerikanska uttrycket. Och det händer faktiskt att japanskor häver ur sig tre iyaddor när de verkligen inte står ut med något. Den för mig okända bloggaren kör någon slags stream of consciousness-grej, tror jag, och hinner med en del olika saker i den här posten. Bland annat saker hon inte står ut med så den japanska läsningen passar ganska bra.

Liksom yada yada yada-bloggaren har jag länge retat mig på reklamfilmer och förpackningar som pratar om “formula” när det är formel som avses. Varje morgon väcker mig förresten min mobiltelefon med frågan “Vill du stänga av alarmet?” och det kan man väl svara ett svävande ja på men framför allt vill jag att telefonen ska sluta låta. Namnet på tillverkaren till min mobil, som uttrycker sig på detta osvenska sätt, innehåller för övrigt ett vanligt svenskt son-namn.

Min nya bloggbekanskap verkar vidare önska sig filmer om bordtennis. Det har gjorts sådana kan jag meddela. I Japan. Den manga-baserade Ping Pong från 2002 har jag inte sett. Men jag kan rekommendera den hjärtevärmande Takkyû onsen, från 1998, om en turistort på dekis där man anordnar en pingistävling. Bring your hankies.

Slutligen bidrar nanci med ett praktexempel på kräkframkallande svensk filmtitlar: Swingers > Du, var är brudarna?

Dagens Nyheter lämnar läsaren lite hängande här, tycker jag. Varför fanns det 20 hundar i det som eldhärjats? Var det en kennel? (DN: Hundar brann inne).

Fotnot 1: Hundarna brinner är en låt som framförs av det fiktiva bandet Nürnberg 47 (egentligen Reeperbahn) i Staffan Hildebrandts film G.

Fotnot 2: Det japanska ordet för kennel, kenneru, kan skrivas 犬寝る som betyder ‘hundarna sover.’

Hoppsan, långfredagens inställning låg visst kvar.

Eftersom någon glömt att ställa om datorn till en normal fredag, bröts Aktuelltsändningen klockan 21.15 på fredagskvällen och vinjetten för de regionala nyheterna lades ut. Men eftersom det inte skulle vara några sådana klockan 21.15 så blev det tyst i rutan.
DN: Avbrott i Aktuelltsändningen

Det här drabbade bara dem som tittar på TV digitalt. Ytterligare ett skäl att inte fira påsk eller andra högtider med vidskeplig anknytning.

D et går inte att lura barn särskilt länge.
A lla kids genomskådar det falska tilltalet.
S ockersuget är starkare än det mesta.
A ldrig så många ringsignaler hjälper inte.
I ngen kommer minnas da Müsli om fem år.

finax - da Musli

Heja DN! Först kommer puffen med den lite hejsan rubriken “Sansa dig”:

Sandisk vill bli känt för annat än minneskort. Senaste produkten är den lilla mediespelaren Sansa e280 med inbyggt flashminne. Formatmässigt är e280 något tjockare än Apples Nano men prismässigt vinner den matchen. Läs mer

De sista två orden är en länk. Den klickar vi på för att få lite kött på benen:

Sandisk satsar alltmer på att bli känt för annat än minneskort för datalagring. Senaste produkten är den lilla mediespelaren Sansa e280 med inbyggt flashminne på 8Gb och möjlighet att trycka in extra minne med micro-SD-kort.
Formatmässigt är e280 något tjockare än Apples Nano men prismässigt vinner den matchen. Bra bonus är radion och möjligheten att spela in, både från radio och med den inbyggda mikrofonen.
Gränssnittet är tydligt och funktionerna styrs med ett upplyst snurrhjul på framsidan. Ljudet är också bra men kan bli bättre med lite dyrare lurar.

Det är allt. Här är länken, puffen finns på samma sida: Plus för radio och inspelning i nya Sansa. Är du riktigt simpel i skallen kan du sitta och klicka på “Läs mer” i evighet utan att någonsin komma fram till en sida där du verkligen får läsa något mer.

Rudi Dassler kunde inte gärna kalla firman för Rudidas när brorsan Adi hade sitt Adidas. Det skulle blivit för larvigt. Fast enligt DN (Lillebror Puma visar framfötterna) var han inne på Ruda innan han valde namnet Puma. Ruda hade passat bättre med tanke på att Rudi var mer insyltad med nassarna än Adi. Men jag är lite besviken på DN:s korrespondent. Det finns så mycket att berätta här om de bråkande bröderna, som delade och fortfarande delar en liten stad i Tyskland, att det kunde bli ett manus till minst en härligt otrolig-men-sann-serie som skulle få Heimat att blekna. Den här bloggaren har ett gäng intressanta länkar längst ner i sin post till artiklar som ger det kött på benet ni inte får i DN-artikeln. Tips till DN: Snacka lite med Pumas svenska “marketing manager of team sports.”

Sportskobonus 1: Den idag av Adidas uppköpta rivalen Reebok startades inte av två koreanska herrar vid namn Ree och Bok. Det är bara ett harmlöst japanskt skämt.

Sportskobonus 2: Den japanska firman Asics’ namn är ett akronym och står för Anima Sana In Corpore Sano, vilket ju är latin för ‘en sund själ i en sund kropp.’ Det uttalas ashikkusu.

För en gångs skull så bildbloggar jag. Bilderna togs på påskaftonen i Kungsträdgården. Det kommer gå fort över så passa på.

Idén att bygga ett fåtal svindyra bostadsrätter på taken till själva gravstenarna över den våldtagna och mördade stadsdelen Klara beskrivs aningen överdrivet i den här tidningsrubriken: Stora visioner om ett levande Klara.

Om man skulle ha en vision för Klara värd beteckningen skulle det handla om något radikalare: att riva fula kvarterslånga kontorshus helt och hållet med en vilja att totalt exorcera den döda hjalmarmehrska gråheten ur denna ödelagda del av staden. Bygg sedan nya bostadshus ett hus i taget, inte alla på en gång.

Det enda någorlunda visionära med Söderlunds önskedrömmar är att han förespråkar helt nya bostadsbyggnader på SJ:s spårområden från centralen till Karlberg. Det skulle innebära, antar jag, att både spåren och Klarastrandsleden sänktes och överdäckades. Ett betydligt dyrare projekt än några radhus på kontorstak och nya träd på trottoarerna således. Med den makliga, lite lantliga, takten sådana projekt växer fram och når acceptans i avkroken Stockholm så gissar jag att det kan bli en realitet någon gång efter nästa sekelskifte. Om någonsin.

Meddelande till DN: Sovjetunionen finns inte längre. Bajkonur, som det heter och inte Bajkinor, ligger inte i Ryssland utan i Kazakstan. Det kan kanske sägas vara “ryskt” i den meningen att ryssarna hyr in sig där men det är vilseledande och klantigt att skriva ingressen på detta vis:

Den amerikanske miljardären och rymdturisten Charles Simonyi förbereder sig för avfärd mot den internationella rymdstationen ISS i ryska Bajkinor i eftermiddag.
DN: Rymdturist säger farväl till Martha Stewart

Notisen är undertecknad “Maria Golovnina/Reuters” men det framgår på Reuters sajt att hon har sina fakta okrokiga. Om någon undrar vad Martha Stewart har i rubriken att göra och inte orkar besöka dn.se så kan jag avslöja att Word-miljardären och Martha är som ler och långhalm och kåkfarerskan var på plats i Kazakstan för att se sin vän skjutas ut ur atmosfären.

Uppdatering efter midnatt: Anders Hellberg på DN skriver i princip samma notis igen när nu den rika rymdturisten blivit tyngdlös (Wordmiljardär blev femte rymdturisten). Den här gången blev det rätt med stavning och geografi. Jag noterar också att ordet “Wordmiljardär” nu börjat appliceras på Simonyi. Sicket sammanträffande. Men varför rättar de inte ingressen på den gamla Reutersbaserade notisen?

Hellberg kallar Martha Stewart den ungersk-amerikanska mjukvaruprofitörens “ledsagare.” Det trodde jag var ett ord som var begränsat till att beskriva vissa handikappades assistenter.

Tidningarna rapporterar om lilla Metallica som inte får heta så eftersom Skatteverket inte vill låta den lilla flickan inkräkta på rockgruppen Metallicas varumärke. (DN: Metallica klingar illa, enligt Skatteverket). Det rör sig alltså inte om ett slentrian-nej för det kom ju först. Problemet är att föräldrarna inte gav sig. Länsrätten gav dem rätt att döpa flickan till Metallica och myndigheten väljer då att överklaga. Man undrar om det rör sig om en enda byråkrat som på detta vis sätter guldkant på tillvaron eller om de är ett helt gäng som sitter och försöker hitta på skäl till att namnet inte kan godkännas. Som att det “är närbesläktat med ordet metall.” Till skillnad från namnet Sten som inte är närbesläktat med något minst lika hårt material.

Ett par japaner försökte 1993 döpa sitt barn till 悪魔. Det vägrade myndigheterna godkänna. 悪魔 betyder ungefär djävul men lägg inte in för mycket kristendom i begreppet. Japan är ju inte alltför drabbat av just de vidskepelser från Mellanöstern som präglar vår del av världen. Jag tycker båda parens namnval är ganska gulliga.

Kan vi inte hänga ut lite fler knarkande yrkesgrupper? (Apropå SvD: Många byggjobbare använder kokain). Arkitekterna som ritar de rätlinjiga husen jobbarna bygger är säkert fena på att lägga upp linjer, långa raka linjer.