DASAI

I kommentarerna till den här läsvärda posten, som jag länkat till förut, finns ett roligt ord. Visserligen är det ett så kallat typo men det sätter fantasin i rörelse. Tack karim!

Grunden för det moderna och deokratiska samhället måste alltid vara att…

Ett deokratiskt samhälle är varken teokratiskt eller demokratiskt men luktar gott under armarna.

Omskärelse på pojkar är ett omdebatterat ingrepp och ofta ställs barnets rättigheter mot föräldrarnas tro och övertygelse. Per Manhem menar att den konflikten bara finns i ett västerländskt perspektiv.
DN: Alla landsting ska erbjuda omskärelse

För att inte säga att barnets rättigheter ställs mot föräldrarnas vidskepelse. Eller var jag “västerländsk” nu?

Omskärelse på flickor är däremot inte ett omdebatterat ingrepp. Men denna konsensus finns förstås bara i ett västerländskt perspektiv.

Den här nyheten hänger lustigt nog ihop med båda mina två senaste poster:

Drottning Silvia såg en exklusiv förhandsvisning av den tecknande filmen Ponyo på en klippa tillsammans med regissören Hay[a]o Miyazaki.
Expressen: Drottningen tjuvtittade på stjärnregissörens senaste film

Silvia Bernadotte och Hayao Miyazaki satt alltså på en klippa och såg på en film som heter “Ponyo.” Nej, det gjorde de förstås inte. Det handlade om Ponyo på en klippa som Expressens reporter kallade denna inte helt färdiga film. Ni ser så enkelt det är att urskilja det som är titel från omkringliggande text när jag skriver titeln kursivt. Man kan också använda fetstil eller citattecken. Men det görs sällan i Sverige. Varför vara tydlig?

Expressen har för övrigt en supersofistikerad liten banner-rubrik för sina japanska pseudonyheter med det klassiska chop suey-typsnittet och allt. (Obs! färgerna är manipulerade)

Den japanska animatören Miyazakis となりのトトロ från 1988 har svensk premiär idag. Som ett brev på posten kommer ett gäng recensioner där förtjusta svenska kritiker unisont hyllar filmen. Men vad är en totoro? Eller snarare, hur ser en totoro ut? Vi tänker oss situationen att polisen frågar ut ett antal vittnen och får dessa skilda svar.

Kerstin Gezelius (DN): “Fluffigt skogstroll”
Hynek Pallas (SvD): “Förvuxen skogsmulle, kattliknande heffaklump”
Mats Bråstedt (Expressen): “Korsning mellan pingvin och mumintroll”
Patrik Andersson (GP): “Väsen”
Emma Gray Munthe (AB): “Mjuk, fluffig och vänlig ande”
Michael Tapper (Sydsvenskan): “Björnliknande”
Mikaela Kindblom (DN, 2005): “Korsning mellan mumintroll och barbapapa”

Här kan man notera att ingen riktigt tar fasta på öronen som i längd ligger någonstans mellan mumintroll och kanin. Mumintroll-liknelsen haltar lite på grund av våra finska vänners groteskt stora näsor och långa smala svansar. Troll är de, åtminstone till namnet. Miyazaki antyder att lilla Mei har missuppfattat ordet troll som det uttalas på japanska och fått det till totoro. Någonstans i vinjetten eller kringmaterialet har flickorna en sagobok om skandinaviska troll. Riktiga sagotroll alltså, inte mumindito.

En annan intressant sak i de ovan nämnda recensionerna är att ingen förutom Michael Tapper påpekar att filmen utspelar sig på 1950-talet. Det kanske inte stod i pressmaterialet.

Är det verkligen så att töntiga titlar säljer bra i Sverige, eller gissar bara de anonyma namnkonstnärerna i förlags-, TV- och filmbranscherna?

“Mitt nyfikna jag” är en ovanligt fånig titel. Jag vet inte vad det låter som. En liten mupp som är ute i skogen och kollar på en ovanlig myrsort. Det är i alla fall en titel som förlaget ansett passande för en samlingsvolym med texter av Margaret Atwood. I original heter samlingen “Curious Pursuits”.
Marie Peterson i DN om Margaret Atwoods “Mitt nyfikna jag”

Stackars Margaret Atwood, och stackars Larry David. Hur kan Curb Your Enthusiasm bli den hö-hö-höiga monstrositeten Simma lugnt, Larry?

När det gäller filmtitlar så går trenden mot att engelska titlar behålls som svenska premiärtitlar. Den eller de jeppar som hade som yrke att töntifiera titlarna kanske äntligen har gått i pension. I dagens tidning räknar jag bara hos SF till 15 stycken verk som har fått behålla sina Hollywoodtitlar intakta och då ingår så pass avancerade läsövningar som The Number 23 och Last King of Scotland. Artikeln “the” fick förstås inte följa med när den sista titeln övertogs men artikelkapandet är också en fin svensk tradition som verkar vara på utdöende. En av SF:s filmer har också försetts med den förut så vanliga tankestreckstiteln som tidigare höll kompromissens (och otymplighetens) fana högt på sidorna med bioannonser: Hannibal Rising — ondskan vaknar. Det finns många gamla favoriter i den genren men den enda jag kommer på just nu är The Color of Money — “Revanschen”.

I en post för länge sedan efterlyste jag förslag på den mest hopplösa svenska titeln på en utländsk film och jag tror det var JET som kom med Häxor, läxor och dödliga lektioner (som alltså i original heter Heathers). Den är väl it, tills jag eller någon av er föreslår något värre.

Brinner Slottet mitt i Stockholm ska det kunna byggas upp precis som det en gång var.
DN: Slottet mäts in i minsta vrå

Ja, ve oss människor om vi skulle ta chansen att bygga något snyggare eller överhuvud använda tomtmarken till något vettigare än denna rätlinjiga horrör som passar så illa i hörnet av den gamla staden på den lilla ön.

J R R Tolkien kommer med en ny Sagan om Ringen. Över 30 år har det tagit för sonen Christopher att baserat på författarlegendarens anteckningar snickra ihop The Children of Húrin, ytterligare ett tidigt kapitel i den omfattande Sagan om Ringen-serien.
DN: Nytt verk av Tolkien

Där fanns ett av orden jag aldrig mer vill läsa eller höra: legendar. De två andra är gayikon och eminent.

Och hur kan det ha gått “över 30 år” sedan 1977?

Och gissa hur mycket jag inte ska läsa Christopher Tolkiens nya bok. Lyckligtvis hade jag vuxit från Tolkien när Silmarillion kom. Fascistoid smörja typ trilogi-fantasy kan väl gå ner någonstans mellan Min skattkammare och Vonnegut men sedan är det kört.

Och hur kommer de egentligen uttala det där “Húrin”? Som whorin’? Nä, nu blev jag plump igen.

Ännu en svensk TV-deckare att se fram emot. Denna gång Camilla Läckbergs Isprinsessan. Gäsp. Jag behöver bara läsa vad skådespelarna heter för att se det sorgliga spektaklet på min inre TV, och ta fram min inre fjärrkontroll och byta kanal. God hjälp har jag förstås av att Katarina Ewerlöf nyligen på sitt oefterhärmliga sätt har deklamerat Läckbergs beskrivning av just denna fiktiva polisutredning i mina öron. Ursäkta om jag baissar eventuellt högt uppskruvade förväntningar men med det underlaget har jag svårt att se att det skulle kunna bli något vidare.

Men jag återkommer till det. Just den här artikeln i Svenskan blir intressantare på nätet än i tidningen eftersom Läckberg tydligen bloggar och gör ett tillrättaläggande inlägg själv — från Thailand. Jag antar att de flesta som hittat hit kom via Twingly-länken. Om ni vill läsa Läckbergs kommentar så gå tillbaka till SvD och sök upp “Deckarmamman.”

Inspektör Petra Widén, som nu har fått tillbaka sitt rum, tycker att själva mordutredningen känns högst trovärdig.
SvD: Läckbergs deckare blir film i Bohuslän

Då hoppas jag att det betyder att man gjort den trovärdigare än i boken där läsaren inte bara tvingas sojournera inne i den osannolikt korkade och inbilska kommissarie Mellbergs huvud (gestaltas säkert tokroligt av Göran Ragnerstam i dumburksversionen) utan också får ta del av mer än lovligt uselt polisarbete, som alltså inte bara den korkade kommissarien står för.

Det har hittats ett lik i ett hus och det konstateras att det är mord. Hos Läckberg tänker ingen av poliserna på att man direkt kan få ut uppgifter från telebolaget över utgående samtal (och även inkommande) och också få veta hur länge samtalen har varat. Istället smyger en amatördeckare till författarinna in i huset och går, efter att ha fått en snilleblixt, fram till telefonen och repeterar listigt det senast inslagna telefonnumret. Samtidigt sitter Tanums enda normalt funtade polis och läser en gammal telefonräkning tillhörig mordoffret där han hittar egna spår från specifikationen av ringda nummer. Den specifikationen saknar tydligen uppgifter om hur länge samtalen varade så att när han försöker konfrontera en person kan denna vifta bort det med att “det måste varit felringningar” och polisen får lomma hem med svansen mellan benen. En annan sak är att obduktionen uppdagar att mordoffret varit med barn. Då räcker det med att det konstateras att kvinnan haft ett förhållande med någon och alla inblandade utgår genast från att fadern till barnet är identifierad. När en ny sexpartner senare avslöjas (det senast slagna numret-mannen) så utgår alla ånyo från att det är denna person som är far till barnet. Att verifiera saken med DNA-prov verkar inte ingå i den lokala polisens begreppsvärld ens. Istället litar man benhårt på vad folk säger. För att inte det hela ska framstå alltför dumt så föreslår jag att läsaren/lyssnaren/tittaren låtsas att det utspelar sig för ett par decennier sedan. Man kan också med fördel göra något annat istället.

Ja, jag vet. Det är inte ett lika upphetsande ämne som den nya glassen Girlieman, som det svenska folket nu gått man ur huse och tillbaka in på datorkammaren igen för att blogga om. Men så länge giftassugna bögar och flator står där och knackar på pärleporten utan att bli insläppta kan jag väl inte skriva om glass heller.

Givetvis borde alla som vill gifta sig få det (SvD: “Vi vill gifta oss på riktigt”). Men även om vissa helst vill göra det hos en från staten fristående organisation för vidskepliga människor, som t.ex. kyrkan, tycker jag trots allt att en sådan sammanslutning har rätt att själv få bestämma vad som sker inom dess väggar.

Det bästa vore att avskaffa den juridiska termen äktenskap och ersätta den med ordet partnerskap — för alla — och samtidigt skilja ceremoni från myndighetsregistrering. Gift er, i kyrkan om ni måste, men det som borde gälla för samhället är registreringen av partnerskapet som man kan göra på ett lämpligt numrerat formulär och lämna in till passande myndighet. Till sist ett tips till dem som deppar över att någon schaman eller motsvarande har vägrat viga dem: ni kan ni väl starta er egen kyrka där man tillåter den typ av vigselakt som ni drömmer om, alternativt gå med i kyrkan och förändra den inifrån.

Jag satte morgonteet i halsen när följande nyhet dök upp på skärmen, DN: Brand i japansk restaurang i Brunflo. Brunflo ligger alldeles utanför Östersund och här fanns fram till igår Mikado, vad många hållit för att vara rikets bästa japanska restaurang. En tidigare japansk ambassadör tillhörde exempelvis den stora beundrarskaran. Jag var böjd att hålla med, om inte annat för att reta alla 08:or som aldrig varit där. Jag har besökt stället vid endast ett tillfälle och maten var helt klart över genomsnittet. Det var vinter då, precis som nu, och Mikado och Brunflo låg också då inbäddade i snö vilket bidrog till den exklusiva känslan. En anledning till det goda ryktet i bland gourmeterna var att man var tvungen att boka bord och beställa dagar i förväg. Det är förstås svårare att hålla jämn kvalitet om man låter folk drälla in på restaurangen och beställa oväntade kombinationer från en meny. Hursomhelst hoppas jag att Takeuchi-san snart kan öppna sin krog igen, i ett nytt hus eller ett annat.

I det här läget är det mer givande att söka sig till en lokaltidning som givetvis har bättre koll än stockholmstidningarna (Svenskan har bara en ynklig liten notis, SvD: Japansk restaurang nedbrunnen). I det här fallet ger Östersunds-Posten mer kött på benen, en dramatisk bild på eldsflammorna och till och med rörliga bilder, ÖP: Mikado totalförstördes av våldsam brand igår kväll!

Resumé: Observer byter namn

Det rör sig alltså inte om den brittiska söndagstidningen utan om en svensk firma som bevakar vad det skrivs och sägs om deras kunder i olika media och mot ersättning tillhandahåller dessa klipp. Men jag tycker att vi lämnar över ordet till Observers VD Niklas Flyborg som har följande att säga om det nya namn de har valt:

Vi tycker att Cision är [ett] bra namn. Vi har kört projektet hela vägen och gjort våra analyser av vår framtida position. Namnet är gångbart på alla marknader. Det spelar på ord som vi gillar: decision, precision, proposition.

Jag tror att många engelsktalande världen över i första hand kommer att tycka att namnet “spelar” på ordet omskärelse, eller circumcision som det heter på latinglish. Omskärelse verkar för övrigt vara på allas läppar i dagar som dessa. Först skrev Karin Bojs en apell i DN för att afrikanska (eller eventuellt alla) män ska amputera en bit av könsorganen genast, efter att hon hade läst något i The Lancet (DN: Utan förhud minskar smittan). Det här kommenterade till exempel Staffan (staffan b - Not In My Backyard?) på ett bra sätt. Några dagar senare bröt det ut en, ähum, infekterad debatt om omskärelse i en kommentartråd på Stationsvakt (stationsvakt: Omskärelse) där jag är rädd att jag inte kunde låta bli att delta.

Updatering 2007-03-17: Intresset håller i sig. Idag har Svenskan en artikel om pojkbebisar i Sverige som råkat illa ut (SvD: Ny lag ska stoppa illegal omskärelse) och i anslutning till artikeln hittade jag en länk till en mycket läsvärd bloggpost där Anna Veeder skriver om denna tradition från en ovanlig vinkel (Anna Veeder - Israeliska mammor berättar om omskärelse).

Fotnot: “Genital Integrity is the principle that all human beings—whether male, female or intersexed—have the right to the genitalia they were born with. It opposes involuntary and medically unnecessary genital modification including male or female circumcision, or sexual reassignment surgery on intersexed children.”

OK, först hade vi Hollywood i Kalifornien som Ted Gärdestad och Tomas Ledin sjungit så förtjänstfullt om. Där har man gjort film sedan anno dazumal. Men måste filmindustrin i varje annan ort där det görs fler än en film döpas av fantasilösa rubrikmakare enligt den trista formeln initialljud + ollywood?

Det mest kända exemplet är förstås Bollywood som ju syftar på filmindustrin i indiska Mumbai, musikalfilmernas mecka. Mumbaiborna använder säkert smeknamnet själva vilket inte gör det mindre larvigt (och borde det inte heta Mollywood förresten?). Sedan har vi det svenska filmundret i “Trollywood,” någonstans i närheten av den där västkustska hamnhålan som har en filmfestival. Det hade varit bra om vi kunnat enas om att stanna där. Men inte. Nu vill DN med flera att vi ska ta till oss begreppet “Nollywood” som i Sverige blir ofrivilligt träffande eftersom man associerar till s.k. “nollbudget”-finansiering av filmproduktion. (DN: Nollywood är Afrikas drömfabrik). Vilket N-ord initialen syftar på förblir oklart men jag gissar, och hoppas någonstans, att det är Nigeria, Afrikas folkrikaste nation. Knasigt i så fall att låta hela landet figurera — och reduceras — i begreppet men man antar att någon tyckte att Lollywood, efter Lagos, lät för larvigt.

Det riktiga afrikanska filmundret firades för övrigt för en vecka sedan i Ouagadougou, huvudstad i Afrikas kanske fattigaste land, utan alltför många rapporter i svensk press. Där är man inte lika upphetsade som DN:s frilansare över nigeriansk blaxploitation utan föredrar kvalitetsfilm som förmodligen har ett mer eftertänksamt tempo. Det hindrar förstås inte att det kan gå vilt till även bland filmfans i Burkina Faso.

Om filmen blir en actionfilm eller en tecknad film är inte klart, och detsamma gällde vilken av de tjugotre Tintinböckerna som filmen skulle bygga på, enligt Nick Rowell, chef för Hergé Studios och gift med Hergés änka.
Spielberg har redan tidigare smugit in några sekvenser ur Tintin som den uppmärksamme kan känna igen i triologin om Indiana Jones.
DN: Spielberg storsatsar på Tintin

Den här lilla notisen är undertecknad “Från Pressens Mediaservice” och innehåller favoritordet “triologi” som man sällan ser i tryck men ofta hör från samma munnar som också säger karioke, ejenkligen och åtminstonde.

När man översätter begreppet live-action movie med “actionfilm” så riskerar man att göra det som DN har svurit att inte göra, nämligen förbrylla läsarna. De flesta av oss har nog uppfattningen att en actionfilm inte nödvändigtvis står i någon form av motsatsförhållande till tecknad film.

Sedan är det också svårt att tro att en amerikansk Tintin kan funka i Hollywoodformat eftersom böckerna är så könlöst tråkiga och en sådan uppenbar produkt av sin sexualfientliga tid. Men om Steven vågar dra åt queer-skruven så skulle det kunna bli intressant. Tintin själv är förvisso helt asexuell (med märkligt starka känslor för sin kinesiska vän Chang) men lever ju trots allt ihop med en riktig björn till sjöbuse som bor i ett slott (sugar daddy). Det finns också två andra män i hushållet, en servil betjänt och en lomhörd Trotskij-lookalike. Den enda kvinna som förekommer i böckerna är en fyllig italienska med faghag-look. Och vad sysslar hon med? Jo, opera!

Jag har nu sett en annan bild, där en mer mefistofelisk nuna kan skönjas i WTC-rök men den har snarare drag av karikatyr så jag tillmäter den ingen vidare diabolisk styrka. Jag kommer istället att tänka på det här gamla vykortet från 1920-talet. Det föreställer en brinnande byggnad på infanteriregementet i Eksjö. Det finns de som säger sig kunna se guds anlete i röken men jag vet inte om jag kan se det.

En vän till mig som har besökt Amerikas Förenta Stater har talat om ett ställe som heter Mount Rushmore där folk på ett liknande sätt säger sig urskilja ansikten på döda amerikanska presidenter i klippornas formationer. Folk ser vad de vill se helt enkelt.

I rökpelaren ovanför de sammanstörtande tvillingtornen i New York 2001 lyckades en fotograf fånga något som ser ut som konturerna av Djävulen.

Det framgår inte i nätversionen av Lars Linders anmälan av Phillip Coles “The Myth of Evil” hur bilden ser ut. Jag hoppas åtminstone läsare av pappers-DN fick se bilden som omnämns. När jag googlade efter den ledes ansikte i rök från brinnande tvillingtorn hittade jag två varianter. Om det är den här ovan som avses så tycker jag det mer ser ut som August Strindberg än Satan. Och är det den från CNN här nedan så måste jag också protestera. Dödskalle-look brukar man väl inte tillskriva den onde. Liemannen och Eddie ser ut så men inte fan Fan.

Min förra post fick mig att tänka på min favoritöppning i en roman:

Later, as he sat on his balcony eating the dog, Dr. Robert Laing reflected on the unusual events that had taken place within this huge apartment building during the previous three months.

Om jag inte minns fel är det just en schäfer mannen med psykiaternamnet sitter och mumsar på. Romanen heter High-Rise och är skriven av J.G. Ballard, och ska lägligt nog bli filmatiserad av Vincenzo Natali som gjorde Cube. Ballard är inte en alltför filmatiserad författare men David Cronenberg, Solveig Nordlund och Steven Spielberg plus ett par andra har gjort mer eller mindre lyckade försök att fästa Ballards skruvade prosa på film. Jag gillar inte Cronenbergs Crash. Det blir bara pinsamt när Spader och Hunter fejkar automobilerotik, på en plats för långväga från romanens Heathrow. Då gillar jag mycket bättre Cronenbergs uttalat tramsiga They Came from Within / Shivers / The Parasite Murders. Den kom samma år som Ballards High-Rise och handlar mystiskt nog om i princip samma sak även om Ballard inte låter några bajskorvliknande parasiter sprida galenskapen. Det klarar människorna på egen hand.