DASAI

På samma sätt som kärnvapenmakterna USA, Storbritannien, Israel och Ryssland har tolkningsföreträde när det gäller ordet terrorist har vissa andra mäktiga intressen bestämt vilka det är som ska kallas pirater.

N24.se: En ny piratvåg drabbar Europa

Faktarutan i artikeln skräder inte orden. De som ligger bakom piratproduktionen är rena rama axis of evil: kinesiska, ryska och andra brottssyndikat som vid sidan av tillverkningen av fejkade Louis Vuitton-väskor ägnar sig åt knark och “trafficking” samt finansiering av Al Qaida och tjetjensk terror. Öh, hur går allt det där det där ihop?

Vinsterna med piratproduktion är uppenbara. Inga utvecklingskostnader, inga marknadsföringskostnader, och betydligt lägre tillverkningskostnader eftersom man slipper alla krav på villkor för arbetarna, prestanda på produkterna och påverkan på miljön.

Och skillnaden mellan dem och de multinationella västliga företag som håller sig med sweatshops i utvecklingsländerna är vad exakt?

Ann-Charlotte Söderlund är advokat och ordförande i svenska föreningen mot piratkopiering. Hon säger att piratindustrin är ett hot mot alla världens småföretag och uppfinnare.
- En entreprenör kommer på en rolig grej, lanserar den och räknar med att leva ett tag på den. Efter sex månader har någon av de stora pirattillverkarna kopierat produkten och infogat den bland sina miljoner övriga presentprodukter. Små företag är nästa chanslösa i det läget. Det är en stor skillnad mot fildelningen där det finns starka organisationer som Ifpi som kan driva processer.

Det är rörande hur man värnar om “de små företagen,” tycker jag. Rena rama Sverker-takterna.

Pirater — och nu talar jag inte om några osnutna fildelare — är alltså de därborta, i Kina eller någonstans, som stjäl våra överlägsna västliga idéer och vackra varumärken och tillverkar kopior. Om en “designer” på ett stort multinationellt möbelföretag går in på Designtorget vid Sergels torg och hittar en “rolig grej” som man raskt kopierar och börja pumpa ut över världen så skulle det aldrig falla någon in att kalla företaget för pirater, även om beteendet är intill förvillelse likt vissa utomeuropeiska elakingars.

Artikeln tar också lite tafatt upp den totalfascinerande historien om hur ett antal fräcka personer i olika kinesiska territorier kopierade inte bara enskilda produkter utan ett helt företag. NEC är förstås ingen “elektronikkedja” som Axel Håkansson påstår utan en IT- och hårdvarugigant samt ett av Japans större företag som startades i slutet av 1800-talet, tio år efter ASEA. Fejk-NEC fanns inte bara i Taiwan utan drev ett 50-tal fabriker på flera håll och hade till och med en egen utvecklingsavdelning där man tog fram helt unika produkter. Jag hoppas att de fick uppleva att någon annan kopierade dem innan bubblan sprack.

Ibland blir det så tydligt var översättningsbyrån TT Spektra tar sina nyheter.

“Brokeback Mountain”-regissören Helmer Ang Lee har knutit upp skådespelaren Tony Leung och okända skådespelaren Tang Wei till sin kommande film “Lust, caution”.
(Metro - Asiatiska stjärnor i ny Ang Lee-film)

Inte heter han väl Helmer heller?! Nej, den anonyma TT-medarbetaren har kopierat nyheten från Variety utan att ha tillräcklig kunskap om den unika engelska jargong man använder i denna branschtidning. Helmer (som ju etymologiskt har med en båts roder att göra) betyder hos Variety alltid filmregissör. Nedan originalet som dessutom innehåller mer information:

Helmer Ang Lee has tapped Tony Leung and film newcomer Tang Wei to topline his follow-up to “Brokeback Mountain,” the espionage thriller “Lust, Caution.”
(Variety.com — Proceeding with ‘Caution’)

Det här speciella Variety-språket kallas slanguage och kan vara både effektivt och poetiskt — och svårt för den oinvigde. Till exempel betyder rubriken Crix Nix Oz Pix att ett antal filmkritiker har sågat ett gäng australienska filmer. Till mina favoritord/uttryck hör:

• Boffo B.O. = drog in massa stålar
• skein = TV-serie
• thesp = skådespelare
• zitcom = komisk TV-serie för tonåringar
• prexy = president, i ett företag
• ayem = förmiddag
• oater = västernfilm
• hoofer = dansare

Den här gången gäller det Aftonbladet som spelar kortet “svensken ombord på planet” (och hans osvenska barn?). Dagens löpsedel — som inte verkar finnas på Aftonbladets plottriga sajt — talar, nej skriker, om “svenske Peters barn” som hade försvunnit efter en flodvåg. Det är något märkligt med formuleringen. OK, Peter är svensk, men hans barn är inte det, eller? Nu när barnen lyckligtvis är hittade kallas de faktiskt “svenska pojkar” på Aftonbladets indexsida. Varför inte redan på löpsedeln?

In a related story: här ett citat från Aftonbladets trevliga debattforum (frågan var hur UD sköter sig, den här gången).

Vad är det för “svenskar” vi lägger ner miljoner på att rädda? Vilka svenskar turistar i Libanon? Är det inte så gott som samtliga libaneser detta handlar om?

Signaturen Potifar har förstås fått mothugg men jag är rädd att sådana kommentarer förekommer här och var i den svenska stenåkern, under stenarna och bland gråsuggorna.

Vi neurobiologer vet att en person som begår ett fruktansvärt brott måste ha en felprogrammering i hjärnan som inte är synlig. Men det måste vara någonting som är fel annars skulle den personen inte ha gjort vad han gjorde, säger Wolf Singer, verksam vid Max Plancks institut för hjärnforskning och en av talarna vid den pågående europeiska vetenskapskonferensen Esof (Euro Science Open Forum) i München.

(Aftonbladet: ”Kriminella inte ansvariga för sina handlingar”)

Men…

Men…

…då tar vi väl och programmerar om de där kriminella gitarrerna, jag menar hjärnorna…

Man kommer också i detta sammanhang osökt att tänka på Sten Anderssons ord om Bengt Westerberg inför valet 1988:

Hur välmodulerad en hjärna än är, så hjälper det inte om den är felprogrammerad

Det tycker jag var lite taskigt och jag vill minnas att Bengt blev lite ledsen. Va, minns ni inte Bengt? Bengt Westerberg var partiledare i Folkpartiet innan man bytte namn till Folkpartiet Språktestarna. Det var en idealistisk epok.

Regeringsförhandlingarna [1991] försvårades av att de fyra borgerliga partierna inte hade egen majoritet. Under valkampanjen hade Bengt Westerberg förklarat att han aldrig skulle sätta sig i en regering som var beroende av Ny demokrati på grund av den valkampanj detta parti fört med främlingsfientliga över- och undertoner.

Jag tycker inte bara att man ska avskaffa det stupida svenska bruket av veckonummer. Jag kan tänka mig att göra om kalendern rejält. I första hälften av förra seklet fanns det gott om människor som förordade införandet av en extra månad i kalendern. Den nya kalendern kallades bl.a. Sol Calendar, Positivist Calendar och International Fixed Calendar. En fransk filosof vid namn Auguste Comte publicerade 1849 sin positiva positivistkalender som inte bara lade till en extra månad utan också gav månaderna nya namn:

The months in the Positivist calendar were, in order: Moses, Homer, Aristotle, Archimedes, Caesar, St. Paul, Charlemagne, Dante, Gutenberg, Shakespeare, Descartes, Frederick II and Bichat.

Det där var gubbtungt. En annan gubbe, Kodak-chefen Eastman, drev också frågan om kalenderreform. Av ekonomiska skäl var det nämligen opraktiskt med ett elvaprocentigt glapp i längd mellan den kortaste och de längsta månaderna: George Eastman on Calendar Reform.

Grejen med de här kalendrarna var att alla månader var exakt fyra veckor långa och då räcker dagarna till en trettonde månad. Oavsett om man döpte månaderna efter 13 döda gubbar eller behöll de tolv gamla månadsnamnen och stoppade in den nya månaden sol efter juni så blev det 1 dag över (2 vid skottår) att peta in på lämplig plats. Hmm… ett år med tretton månar låter ju bekant för alla som är någorlunda filmintresserade, särskilt om man säger det på tyska.

Det avgör saken. Jag bestämmer här och nu att vi inför en sådan kalender och att vi döper den trettonde månaden till fassbinder, vilket innebär att det idag är sista fassbinder och imorgon blir första juli. Kan väl kännas skönt att ha hela juli framför sig, istället för bara halva.

Sedan blir det ännu lättare som plättare att inför Jimmyroqs nya veckonummersystem.

Årets katalog från Teknikmagasinet har kommit och jag kan avslöja att årets s.k. bluffprodukt är allt annat än inspirerad. Den är också för lätt att identifiera, det räcker att titta på bilderna. Men det är inte därför jag bloggar om Teknikmagasinet egentligen utan för att jag hittade en helt skamlös produkt i katalogen (men märkligt nog inte i webbutiken) som torde ge de flesta Macintosh-ägare grava anfall av déjà vu: nämligen dessa högtalare från kinesiska Microlab (Japp, namnet på firman är lika fantasifullt som designen är unik). På Microlabs indexsida uppmanas man välja sitt land, och om man väljer Sverige så kommer man hit.

Tyckte ni att min förra post var lite plump? Det må så vara men hur jag än försöker och bär mig åt kan jag nog aldrig bli plumpare än HANS LINDSTRÖM • BON TON AB. Jag har för mig att Lindströms teckningar återfinns i någon dagstidning, antagligen Aftonbladet för åsiktsmixen känns mycket Guillou/Aschberg (bortsett från de grisiga pornografiska inslagen): ett tjatigt häcklande av etablerade svenska politiker, Israel och radikala feminister, ur gubbperspektiv.

Det som fick mig att reagera var teckningen “Nordkorea och bomben…” (detalj ur detta verk ovan). En djup bildningsnöd avslöjas när Nordkorea beskrivs som en plats med palmer och ökenartat landskap och där den dumflinande nordkoreanen forslar sin bomb på en kärra med massiva trähjul dragen av vad som ser ut att vara en Texas Longhorn.

Samtidigt i Qatar: På www.aljazeerah.info blandar man också nordkoreanska atomvapen och palmer men i detta fall symboliserar förstås palmen Irak.

Jag är en mamarazzi. Man måste våga lite för att ta sig fram men jag skulle aldrig ta smygbilder, det är inte min stil.

Nej, Kerstin, konstruktionen “mamarazzi” känns inte bra. För det första håller jag stenhårt på att en (manlig) kändisfotograf ska heta paparazzo och två stycken av manligt eller blandat kön ska kallas paparazzi. Det kan aldrig vara fråga om bara en paparazzi alltså. En kvinnlig kändisfotograf torde heta paparazza och flera kvinnliga kändisfotografer paparazze. För att åskådliggöra hur italienska fungerar så illustrerar jag det här med namn och ett annat italienskt låneord:

• Karolina är en bimba
• Claes är en bimbo
• Josefine och Runar är bimbi
• Runar och Claes är också bimbi
• Karolina och Josefine är bimbe

Om du nödvändigtvis vill tala om att du är en äldre kändisfotograf som har barn så föreslår jag förkortningen MILP som betyder ‘Mother I Love to Photograph.’ Av skäl som jag inte har betalt för att gå in på föreslår jag att du inte uttalar det “milph.”

Starkt jobbat Metro förresten, vilket toppjobb! Här har ni alltså intervjuat en människa som plåtar kändisar. Jag ber att få gratulera till scoopet: Metro — Kerstin gick i pension - blev kändisfotograf.

Mamma, mamma, det är två farbröder som gifter sig med varandra.

Gör de det inte lite väl lätt för sig. Apple alltså, i de nya reklamfilmerna med en trist kostymknubbis som gång på gång förnedras av en lagom skäggig lagom ball snubbe i T-shirt. Tänk om de vågat vända på stereotyperna en smula och kanske rentav varit så modiga att låta en av dem vara en brud. I den avbildade filmen “Network” så dyker det förvisso upp en asiatisk tös som ska föreställa “that new digital camera from Japan” och som mac-snubben talar med på Richard Chamberlain-japanska. Om ni undrar vad bruden säger mot slutet så hånar hon PC-snubben och outar honom som nörd. Tacka vet jag Errol Morris’ film med den sluddrande tonårsflickan.

Inspirerad av en mörtig post hos Johnny på Stationsvakt har jag gjort ett eget montage som illustrerar ett bakvänt efternamn som mest gjorts känt av en författare och hans mer teatraliskt lagda son. Kom igen nu korsordsmissbrukare och räkna ut det! Åtta bokstäver.

För att göra en atypisk, svepande generalisering skulle jag vilja utnämna japanerna till jordens nördigaste folk. Det är givetvis en stereotyp beskrivning men inte osann för det. Många japaner har ett utpräglat sinne för detaljer och är mycket noga med planering och att komma i tid och allt det där. Jag har ingenstans sett så stora avdelningar på varuhus för kalendrar — alltså Filofax och femtusen japanska konkurrenter, i nästan lika många storleksformat — som i Japan. Det finns emellertid en form av kalenderbitande som japaner inte ägnar sig åt, antagligen för att det är så urbota korkat: att uttrycka datum med veckonummer. Tyvärr finns det ett annat folk på planeten som sysslar med det.

Fråga en svensk när man kan träffas i något jobbsammanhang och svaret kan bli. “Inte under vecka 28 till 31 för då har jag semester.” Frågar man då vilka datum det handlar om blir personen vanligtvis helt ställd och måste tänka efter ett tag innan något i stil med “ja, eh, de tre sista veckorna i juli alltså” stammas fram. Varför säger man då inte det från början?!? Här har vi i unga år lärt oss utantill månadernas namn och vi vet hur många dagar som ingår i respektive månad. Jomen självklart ska man då använda ett annat system på svenska företag. Datum med dag och månad är för barn och utlänningar, oseriöst liksom. I Sverige använder vi numrerade veckor.

Jag måste av olika skäl avstå, bland annat därför att jag inte alltid har tillgång till dator eller kånkar runt på en kalender. Lägg av med veckotjafset. Nu. Idag, dag 192.