DASAI

Det är bara att erkänna. Jag är ett misslyckande som bloggare — om man med bloggare menar någon som spelar något slags åsiktspingis med andra bloggare i en tänkt sfär. För då måste man ha en viss koll. Idag (tack, Johnny) fick jag veta att en äkta bloggskandal har pågått ett bra tag utan att jag haft en aning om det. Jag läser väl fel bloggar, antar jag. Eftersom ord och dess betydelser intresserar mig en del tänkte jag ändå att jag skulle ta upp en kontroversiell metafor som skandalens huvudperson är upphovskvinna till.

Att [deletia] visste jag skulle bli som att slänga in en brandfackla i en gaskammare, för alla har såklart redan en åsikt och en värdering kring [ordet “nationalsocialist”], och det alltid i negativ bemärkelse.

Nu är jag inte någon kemist men jag tror att gaskammargas inte nödvändigtvis är lättantändlig. Faktum är att jag är ganska säker på att den inte är det eftersom det skulle innebära onödiga risker för exempelvis de anställda inom amerikansk kriminalvård som jobbar med avrättning med denna metod. En fackla inslängd i en kammare fylld med sådan gas skulle gissningsvis slockna rätt fort. Någonting säger mig att denna misslyckade metafor inte var avsiktlig men att användandet av ordet “gaskammare” definitivt var det. Ordet “gaskammare” är väl för övrigt ett annat ord som större delen av mänskligheten har en negativ åsikt om och värdering kring.

Jag tittar inte på fotboll (och när jag såg det här på Weird Science var jag extra glad för det), men jag läser Vassa Eggen som länkade till en informativ Slate-artikel om brasilianska namn (Why Ronaldinho Has No Last Name) vilket fick mig att fundera lite på ett landslag som verkligen behöver smeknamn på spelarna: det sydkoreanska. Koreaner har korta kinesiska familjenamn som utan problem får plats på tröjryggarna. Mycket praktiskt om det inte vore för det här med vissa enorma klaner i landet, vilket innebär att väldigt många koreaner delar på en handfull familjenamn. Enligt vad jag erfar bestod truppen av bl.a.

• 1 spelare som heter Choi
• 2 spelare som heter Cho
• 2 spelare som heter Pak
• 8 spelare som heter Kim
• 5 spelare som heter I

Hur gör de, rent praktiskt?

Grattis Stockholm! Bara åtta år kvar nu av gnissel — och hörselskador — i backen från Gamla stan ner mot T-centralen.

Kanske beror det på sommaren men jag är lite inne på avhållsamhet. Till exempel inte säga något närmare om den här artikeln om Stålmannen eller Superman eller Stålmannen eller Superman eller Stålmannen och den fascinerande mängden av fel som döljer sig i denna text. I och för sig skulle man kunna utlysa en tävling och se vem som hittar flest fel men är det inte för varmt för sådant i tider som dessa när vilstolen och saftkobbeln hägrar som mest?

… och skicka in clownerna från Dagens Nyheter. Jag har ingen aning om hur gamla Tomas Nilsson och Henrik Arvidsson är men jag dristar mig ändå till att formulera tesen “har det inte sänts i Sverige förrän kulturskribenten/planeringschefen varseblev TV-mediet så har det aldrig funnits.”

Tidigare nöjde sig produktionsbolagen med att låta populära rollfigurer få egna teveserier, som “Frasier” från “Skål” och “Joey” från “Vänner”. Nu går man ett steg längre och skapar parallella varianter med nya skådespelare, men med samma koncept och samma varumärkesnamn i titeln. Ingen lär ha missat thrillersuccén “CSI” som ynglat av sig i tre olika versioner, varav originalet utspelar sig i Las Vegas och syskonserierna i Miami respektive New York.

- Man återanvänder ett varumärke som redan är etablerat hos publiken och igenkännandet ses som ett värde i sig, säger Tomas Nilsson, planeringschef på SVT.

Han betonar att de klonade tevekoncepten är ett amerikanskt fenomen, nära besläktat med Hollywoods förkärlek till uppföljare, remakes och filmatiseringar av teveserier, datorspel och serietidningar. Det började trevande på 90-talet när “Baywatch” fick syskonet “Baywatch nights”, men det var med “Law & Order” som varumärkestänkandet drogs till sin spets.

(DN - Kultur - En sommar med klonade kriminalkoncept)

På grund av dålig journalistik kan jag inte avgöra om det är intervjuoffret eller skribenten som bör tillskrivas uttalandet jag satte i fetstil ovan men som ni kanske förstår stämmer det inte riktigt. Spin-offs är gamla som gatan som heter Coronation, för att alludera på en TV-serie som började för 46 år sedan och fortfarande går (och alltså hittills har gått 30 år längre än Law & Order, den TV-serie som Arvidsson kallar “en av tevevärldens långkörare”). Men även om man hårddefinierar begreppet kloning när det gäller spin-offs till att det ska vara ett “återanvänt varumärke,” vilket jag antar innebär att namnet på den första serien delvis måste ingå i namnet på spin-offen (ord som Baywatch, CSI och Law & Order) så stämmer det inte heller. Skulle alltså skaparna av en tramsig bikinisåpa alltså ha skrivit in sig i TV-historien som de som djärvt tog sig fram där ingen annan förut gått? Nä, knappast va? Två ord: Star Trek (och det finns säkert ännu äldre exempel — i USA som det som vanligt bara handlar om i sådana här sammanhang. Jag skulle kunna dra ett från japanskt 60-tal men jag orkar inte just nu).

Gåta nummer 1: En gång om året demonstreras det, oklart mot vad. Traditionellt är det så det förslår och varje år måste de plockas fram, flaggorna som fästs vid bärbara stänger med SAP-loggan i guld som knopp. Det är när partifunktionärerna vecklar ut de röda fanorna som det gåtfulla inträffar: någonting yr i luften och bildar liksom moln, moln som blir större och större för varje år. Vad består molnen av?

Gåta nummer 2: Vad är det för rytmiskt dunkande ljud som hörs från marken på kyrkogårdarna varje gång en medlem ur partieliten klipper till på en lägenhet som förlorarna i bostadskön aldrig kommer i närheten av?

Begrunda följande citat som enligt Metro hoppat ur en mun tillhörande en före detta bostadsminister:

Eftersom jag valt att ha kvar lägenheten i Stockholm tyckte jag att det var naturligt att köpa den.

Jag ska skriva en science fiction-novell som utspelar sig om något halvsekel och handlar om en person som arbetat som Jämo. Denna person råkar i blåsväder efter en Tysklandsresa. När drevet går kommer min ex-Jämo med sitt listiga försvar:

Eftersom jag valt att resa till Hamburg och insåg att jag befann mig på det beryktade Reeperbahn kändes det helt naturligt att köpa lite sex.

Sedan Guantánamo öppnades för fyra år sedan har 25 fångar begått självmord i lägret. De senaste tre fallen kom i lördags, då tre fångar hängde sig i sina celler med hjälp av lakan och andra sängkläder.

(DN - Nyheter - Bush lovar utredning efter självmord i Guantánamolägret)

Guantánamo öppnades inte för fyra år sedan utan är en 116 kvadratkilometer bit av Kuba som sedan 1898 ockuperas av USA och har hela tiden använts som flottbas, mot Kubas vilja sedan 1959 kan tilläggas. Sedan fem år har däremot amerikanerna inne på basens område haft människor i burar, människor tillfångatagna i Asien. Det är lägret inne på basen som Caspar avser. Basen är inte en del av USA vilket tydligen underlättar för amerikanerna att ge blanka fan i vad Genèvekonventionen säger om att ha utlänningar i bur.

Det är svårfattligt, för att inte säga rent otroligt, att det i extremt hårdbevakade finkor som USA:s koncentrationsläger i Guántanamo och, på sin tid, västtyskarnas terroristfängelse Stammheim varit möjligt att begå självmord. Men döda är de. Skillnaden är tillvägagångssättet. Här är bild som visar hur Andreas Baader tog livet av sig.

Men om vi skulle köpa att de tillfångatagna “krigarna” på Kuba skulle ha varit trötta på att torteras månad in och månad ut, och givetvis utan att få veta när helvetet skulle ta slut, och faktiskt lyckats ta sina liv trots den noggranna övervakningen så måste det kännas fint för deras släktingar att höra detta eftermäle:

En företrädare för USA:s regering har beskrivit de tre självmorden i det amerikanska fånglägret i Guantánamo Bay på Kuba som ett smart pr-trick för att få uppmärksamhet.

(DN igen)

Jänkarnas egen “Concentration camp Erhardt”, lägerbasen Harris, hade följande berömmande ord att säga om de avlidna:

“They are smart, they are creative, they are committed,” Admiral Harris said. “They have no regard for life, neither ours nor their own. I believe this was not an act of desperation, but an act of asymmetrical warfare waged against us.”

(New York Times, kräver inloggning)

Kalla mig intolerant men jag mår lätt illa när jag råkar passera vissa radiostationer på FM-bandet och det spelar ingen roll att det handlar om en sjuårig invandrarpåg som sjunger att han älskar en 25-årig man eller att mannen kommer från Rosengård. Det vänder sig i mellangärdet varje gång jag hör ungen sjunga “flaggan i topp för vårt fosterland” och det beror inte bara på att det sker på skånska.

Det ska som bekant smidas det som krokigt ska bli och medan det är varmt och kan böjas i tid och lilla Frans lär ha sjungit in sin radioplåga även på engelska. För vilken målgrupp då? Handlar även den engelska sångtexten om den bosnisk-skånske mannen och om att det svenska folket ska sjunga?

Vid närmare eftertanke kanske Frans även borde plugga in en text på bosniska:

On certain occasions, Zlatan has expressed his desire to play for the Bosnia and Herzegovina national football team. In an interview for Bosnian newspaper Dnevni avaz Sport in 2003, he said “I have Swedish passport, Bosnian blood. I am aware of the fact that the Swedes would not let me go but if I was in a position to choose, I would most certainly play for Bosnia-Herzegovina.”

Citatkälla: Zlatan Ibrahimović - Wikipedia, the free encyclopedia

Hallå där, Dagens Nyheter! Ni glömde visst ett svarsalternativ i er lilla enkät om Sveriges insats mot Trinidad och Tobago. Nämligen den här:

En betydligt intressantare fråga hade varit: Vad heter en invånare i ö-riket Trinidad och Tobago som bor på ön Tobago:

• Tobagier
• Trinidaddy/trinimommy
• Trinidadier
• Inget av de ovanstående utan något helt annat

Vissa nyheter från utlandet blir som kanske är bekant bara intressanta om det funnits minst en svensk med “ombord på planet.” Om ingen svensk finns med i bilden så rapporteras vanligtvis det noggrant med orden “inga svenskar rapporteras ha…” Men om det gäller en färjekatastrof med tusentals döda i typ Bangladesh så verkar man inte ens tänka tanken att någon svensk skulle ha varit ombord.

Anna-Karin Storwalls rapportering av följande praktpseudonyhet skulle knappast ha något existensberättigande i en svensk tidning om det inte vore för svensken ombord: N24.se: Svensk stjärnmäklare gör storaffär på Manhattan. En bit in i texten kommer meta-artade uppgifter att svensken (med ett förflutet som filmstjärna, författare och filmrecensent) diskuterat med sin far olika svenska murvlars användbarhet.

I en e-post-konversation mellan Fredrik Eklund hans pappa, Klas Eklund, chefsekonom på SEB, kring vilka journalister som kan tänkas vara intresserade av att skriva om mäklaruppdraget lyckönskas sonen kring uppdraget:”Hoppas att kommissionen blir fet, även om det är äran som är viktigast”, skriver Klas Eklund.

Storwall, som av någon anledning verkar ha tillgång till mailkorrespondensen mellan far och son, citerar ur denna men nämner förtretligt nog inte om hon själv av senior eller junior anses vara en av journalisterna som skulle tänkas kunna hjälpa till i lanseringsarbetet av junior som stjärnmäklare. Men det vet ju vi att hon visade sig vara.

Oops! Uppdatering: citatet ovan som jag hann rycka ut ur artikeln har senare på kvällen censurerats bort. Hos DASAI finns extramaterialet!

Den sjätte juni. Tidigare var denna dag svenska flaggans egen dag men från och med i fjol är det ju påbjuden arbetsfri nationaldag vilken i år tydligen helst ska firas på Stadion med Gringo och Robert Wells. Jag genomgår hellre Ludovico-behandlingen.

Men för att återgå till vår fana. Varför har den inget namn som Union Jack, Trikoloren, Hinomaru eller Stars & Stripes? Den kallas bara “Sveriges flagga”. Jag föreslår att vi döper trasan till något. Varför inte Svennebrogen som en blinkning till den danska ur-korsflaggan Dannebrogen? Helst borde vi förstås göra om den också, till form och färg, eftersom den är så gräsligt ful.

Till att börja med, vad har det där korset med vår sekulariserade och multikulturella stat att göra? Och varför ligger det ned? Ska man vinkla huvudet och betrakta det som vore det en löjlig mail-smiley, fast i tyg?

Och färgerna sedan, blått och gult!? Vad är det för skrikig glassförpackningsestetik? Inte nog med det: vem har bestämt att det ska vara just dessa dassiga nyanser av blått och gult, istället för snyggare mörka färgtoner? Vissa säger att det var en estnisk konstprofessor som under tidigt 1980-tal slog fast Pantoneblått 301C och dito gul 116C men om detta vet svenska Wikipedia eller Riksarkivets sajt (länk ovan) noll och intet.

När formgivare av dräkter till ishockeylandslag och dylikt ska skapa matchutstyrslar så tar någon estetisk reflex vid och det blir sällan fråga om Svennebrogens bleksiktiga nyanser utan snyggare varianter. Det brukar faktiskt handla om samma färger som de i EU-flaggan, samma seriösa blå nyans som förekommer i alla nationsflaggor som har blått i sig, utom Sveriges och Ukrainas.

För att rekapitulera: döp den, gör om den eller fixa åtminstone till färgerna. Det ville jag flagga för idag.

Inspirerad av Stationsvakts post om kalejdoskop gjorde jag en egen kalejdoskopbild. Sedan insåg jag att man skulle kunna använda den som en bildgåta. Vad eller vem föreställer det här?

Bilden består av en tårtbitsformad sektor skuren ur en bild jag hittade på nätet. Denna sektor har sedan lätt förvrängd mångfaldigats och bildar här en cirkel. Kännedom om viss japansk populärkultur är ett måste för att kunna lösa denna gåta. Extremt många pluspoäng om ni även kan identifiera den mindre filuren som också syns i cirkeln.

Ett bra sätt att inleda en relation med folk du inte känner är att stå bakom dem i kön på 7-Eleven och kolla in när de slår in sin PIN-kod och säga siffrorna med hög röst så att alla i lokalen kan höra det.

DN experimenterar vilt med med sin nätutgåva nuförtiden. Inte nog med att man har börjat länka till rörlig reklam för filmer mer eller mindre direkt från recensionerna. Och det oavsett om recensenterna har sågat rullarna jämns med fotknölarna eller inte. Nu har man också börjat erbjuda översatta versioner av sitt material på andra språk. Ann Perssons artikel om “fotbollsspelaren som via ombud stötte på en DN-fotograf” finns tillgänglig både på engelska och spanska. (DN - Sport - La vida nocturna de Roberto Acuña). Även en krönika av Johan Esk i ämnet anses tydligen göra sig bra på spanska. Det är förstås inte var dag man sitter på ett sådant scoop med anknytning till la Copa Mundial så det torde varit ett upphetsat läge i Marieberg. Men kan vi på sikt se fram emot att nyheter om amerikanska massavrättningar av sängliggande barn och åldringar i Irak också ska kläs i arabisk språkdräkt? Nähä, inte det.