DASAI

I veckan har det förekommit en intern liten tuppfäktning på DN:s kultursidor mellan Kristoffer Poppius och Nils Hansson om den senares lite pinsamma jämförelser mellan Brokeback Mountain och Pingvinresan.

Men varför refererade ingen av dem till den här nyheten?

I dagens DN har Karin Bojs skrivit om fetter, främst om en farlig typ av industriellt framställda fetter som kallas transfetter och är totalförbjudna i Danmark men inte i Sverige. Som ett resultat är Donkens pomsar och Göteborgs Kalle Anka-kex sprängfyllda med dessa lipider. (Fettet som är en tickande bomb).

Fettindustrin har sina lobbyister. De vill förstås tjäna pengar.

Det är bra tycker jag att man testar nya tveksamma livsmedel på det uppväxande släktet i första hand. Men hur ser de ut, de som arbetar som fettlobbyister? Hur långa är de, och vad väger de till exempel? Märkligt jobb.

Jo, vännen. Mamma jobbar med att förhindra att myndigheterna förbjuder en viss typ av fett som många forskare anser medför en ansenlig risk för en för tidig död i hjärt- och kärlsjukdomar, men det är ett jobb vilket som helst. Skulle inte mamma göra det så skulle någon annan tant eller farbror göra det i stället, förstår du, och vi skulle inte ha råd att köpa den där cykeln som du vill ha. Om du går till McDonald’s så ät inte pommes friten, OK?

Hellre en inplastad fet transa än di däringa transfettet.

Apropå Tjabo, som ju betyder ’grabbhalva’ på romani — alltså en maskulin variant av ordet tjej — så finns det ju många andra ord som har kommit till svenskan från, eller via, romernas språk. Det går nu inte en dag utan att någon förståsigpåare skriver om guss och också hänvisar till att det ”betyder tjej, ett ord som för övrigt lånats in från romani,” vilket inom parentes är årets onödigaste påpekande då det är det mest kända inlånet av dem alla. Men det finns som sagt många andra och jag har i pedagogiskt syfte författat en liten dialog där dessa ord är understrukna.

”Han har flyttat ut på vischan.”
”På bystan? Svårt att tro.”
”Det är dagsens sanning.”
”Hur bor han då, radhus?”
”Knappast. Han, frugan, glina och jycken bor i en riktig baddare till barre som är större än hispan i Långbro. Jag var där och kollade.”
”Det låter sjuckert. Träffade du honom?”
”Jag försökte men fick tji.”
”Vad hände?”
”Det kom en bäng EPA-snut, ett riktigt pucko, och började jiddra med mig.”
”Om vadå?”
”Hon sa ’Här släpper vi inte in bibel-nasare eller annat slödder’.”
”Slödder? Vad hade du på dig?”
”Min gröna Armani-skjorta som kostade elva lakan.”
”Va!? Pröjsade du elva lax för en skjorta? Är du helt ding?”
”Tjalla inte för skattmasen men jag köpte den på firman… I alla fall, jag sa till henne att han är en gammal polare sen fyrtio bast.”
”Men du har väl inte träffat honom sedan ni muckade väl.”
”Nä, sen såg jag väl lite lattjo ut med grönfärgat skör…”
”Vafan, hade du grönt hår?
”Jag tyckte det såg ballt ut, matchade skjortan gjorde det också.”

Fotnot: Som källa till orden har använts bl.a. framgooglade artiklar av Anthony Swerling i Stockholms Fria Tidning.

 
  Ett enfaldigt leve för Tjabo !
 

Samtal uppsnappat vid en arkeologisk utgrävning någonstans på planeten Terra år 2525 (översatt från esperanto av Via Vere):

“Vad är det här för en gammal pryl? ‘IKEA’ står det. Vad betyder IKEA, professor Jetson?”
“Jag har hört talas om det där. Ikea var visst en schweizisk möbelkedja som försökte härma Nitoris koncept fast med sämre kvalitet. Det gick inte så bra.”

One possible rival for the giant is Nitori–a Sapporo-based company which runs 133 home furnishing stores nationwide, and is still expanding its business with low-price furniture and home furnishings. [deletia] Nitori, however, also offers online and mail-order sales, while IKEA has not yet decided whether to launch an online business in Japan.
The Nitori official said: “We are quite willing to learn from IKEA’s business management. If we can compete with IKEA, it means we are ready to compete overseas.” (The Daily Yomiuri: IKEA thinks small in 2nd foray in Japan)

Det skrattades åt japanska kameror och bilar en gång i tiden…

Fotnot: Yomiuri är Japans, och världens, största dagstidning med en upplaga som är cirka 39 gånger större än Dagens Nyheters. I svenska tidningar har det förstås skrivits en del om den nyresta blågula möbelladan i Funabashi men i Japan har intresset mer legat på smånotisnivå, eller som det heter bland sportintresserade: intresset för Ikea i Japan är som en ankfjärt i Sahara. Yomiuri har till exempel bara omnämnt den lyckliga tilldragelsen i sin engelskspråkiga lilla extra-tidning, såvitt jag kan se, inte i sin japanska utgåva.

Ett sammanträffande i tid och rum: I torsdagens DN Kultur på sidan sex skriver Martin Nyström om de exotiska och oskuldsfulla japanerna och just det stället där han stavar namnet på Japans största filmregissör genom tiderna “Yasujiro Ozo” ligger i en ihopslagen tidning tätt emot just det ställe på sidan sju där Ulrika Kärnborg i sin förtjusta anmälan av tidskriften Etc påpekar att jubileumsnumret är “väldigt illa korrekturläst.”

Sedan jag skrev den här posten har plötsligt alla och envar — inklusive Zanyar Adami i sina krönikor i SvD — bytt stavning från guzz till guss. Jag tror inte att mina funderingar om stavningen på något sätt har spelat in utan antar att akademien försvenskade sättet att skriva ordet och att ordlistan även i detta fall används som rikslikare på redaktionerna. Den fåniga debatten mellan Zingo och Brett-Fittstim tänker jag däremot inte kommentera, det har femtusensjuhundraåttiotre andra bloggare redan gjort.

Cluster var inte bara en krautrockduo som ibland gjorde plattor med Brian Eno, det är också ett engelskt ord med många betydelser och som säkert är släkt med svenskans klister. När det nu tydligen — med K-stavning — måste lånas in till svenskan blir det plötsligt svensk kommunpolitiks våtaste dröm och förlorar i processen alla betydelser det hade i engelskan utom den som ekonomijournalisterna har stött på i beskrivningar av Silicon Valley. Nils-Olof Ollevik i SvD:

Enligt renläriga klusterteoretiker måste ett bestämt antal kritierier vara uppfyllda för att ett kluster ska kunna kallas ett riktigt kluster.

Visst är det vackert. Så många K:n. Ren poesi. Och skär.

Jag vänder mig direkt till er i en viktig fråga: skulle ni kunna tänka er att någon gång låta bli att använda ordet “drake” när Johan Myrsten eller någon annan har skrivit en artikel om Kina? Skulle det rentav vara möjligt att få slippa stöta på det i framtiden? Puleeeze. Likaledes skulle jag uppskatta att slippa se ordet “björn” i en rubrik när det handlar om Ryssland och skulle vi inte kunna komma överens om att aldrig mer citera Sven Jerrings gamla trötta ramsa “japaner, japaner, japaner” i svenska tidningar. Tack på förhand.

Fotnot: Svenskan har flera gånger den sista tiden dragit till med drakklyschan, senast idag i papperstidningen, “Hettan oroar glödgad drake” (ja det är sant, det står faktiskt så, en tvättäkta katakres) och även här för några dagar sedan.

Det är lite irriterande. Svenskans webbversion av artikeln N24.se: Omsorg ger nya exportchanser hoppar över den lilla faktarutan och det är just inne i den som man inte riktigt far varsamt fram med sanningen. Jag blir helt enkelt tvungen att knacka in den förkättrade meningen för egen maskin:

Japan är mycket tättbefolkat, eftersom landet inte är större än Norge och en stor del av ytan är bergig.

Det där stämmer inte riktigt. Visst är Japan tättbefolkat och bergigt men det är större än Norge, med 66884 kvadratkilometer närmare bestämt. Med andra ord: Japans landyta motsvarar, och är rentav större än, den sammanlagda ytan av Norge och Sri Lanka.

Nu menar kanske SvD att Norge är större på något annat sätt? Äsch, säger jag. Japan är större än Norge på alla sätt som räknas. Större yta. Större folkmängd. Större dagstidningar. Större brottare. Högre berg. Godare mat. Och många, många, många fler träffar på Google.

SvD 12 april (Karolina Andersson):

Hon serverar te ur en japansk kanna i hemmet på Söder.

DN 16 april (Sanna Björling):

Hon serverar grönt te ur en kinesisk kanna. På vardagsrumsväggen i lägenheten på Söder…

Är det där något de får lära sig i någon utbildning på Poppius eller högskolan, att en bit in i texten ta upp någon personlig detalj från intervjutillfället för att skapa närvaro? Det är hursomhelst komiskt om det blir mer eller mindre samma detalj i båda drakarna och man börjar fundera på om det var olika kannor, eller samma kanna som i de två texterna ges olika nationalitetsbeteckningar av minst en slapp skribent. Bäst är intervjun gjord av SvD:s Andersson som till skillnad från Björling till och med hinner med att berätta om Rundcrantz’ första äktenskap trots sitt mer effektiva format. Jag rekommenderar SvD-versionen av två anledningar till: mer rakt på sak och dessutom vågar SvD publicera den online, till skillnad från ibland-lägger-vi-ut-dem-ibland-får-ni-tji-DN: SvD: Avhoppare ger brutal bild av Kinas rättsväsen.

Kunde Bokförlaget DN inte ha hittat på någon bättre titel på Xiao Rundcrantz’ bok än Röd åklagare? Det låter som en svensk titel på någon kallakriget-thriller av Martin Cruz Smith.

Tävlingen i sig var ett smart drag. Men jag är stum av beundran över det fräcka tilltaget att först, under tävlingen, köra de illa tecknade och pratdominerade serierna vecka ut och vecka in, för att sedan nu när tävlingsjäveln är avgjord köra samma trista strippar av serier som inte ens vann om igen. Men varför stanna där? Ni har väl betalat för ett obegränsat antal publiceringar? Kör dem en tredje omgång, vetja. Eller ännu bättre, välj en enda stripp och tryck den varje dag. Det kan vara lite som en konstinstallation. Eller ett test för att se om någon överhuvud reagerar.

Alla vet att avbildning av afrikaner med groteskt stora läppar är en så kallad no-no. Men varför är det fortfarande knappt anmärkningsvärt när östasiater karikeras på kränkande sätt? Jag brukar sällan anmärka på andra bloggar men den här teckningen går helt klart över gränsen. Notera också likheten med karikatyren på den kontroversiella Adidas-dojan, vilket kanske inte är en tillfällighet. Washington Post skrev för övrigt om Adidasaismen på långfredagen.

Till skillnad från skoteckningen har denna förmenta kinesiska stridsvagnsburne OS-flaggviftare försetts med vad som ser ut som en vietnamesisk lantarbetarhatt (precis som den obehagligt glada figuren som Fazer har valt att symbolisera sitt godis Kina med) och eftersom teckningen används i ett politiskt syfte är den än mer obehaglig i sin släktskap med 40-talets anti-japanska karikatyrer. Men ändamålen kanske helgar medlen när det gäller att sprida vidskepelse från mellanöstern till fjärran österns uråldriga civilisationer?

Nej, det vinnande bidraget i McDonkens muggiga dekortävling föreställer svarta pelargonblad. Om jag hade varit tvungen att välja ett blad eller ett löv till en dekor — och det av någon bäng anledning måste tryckas i svart silhuett — inte fan skulle jag valt ett fraggigt pelargonblad. Nein meine Schätze, ett eklöv i böljande sinusvågor skulle det allt ha blivit.

Men då skulle jag inte ha vunnit, för juryn med mannen bakom Astoria Cinemas märkliga logotyp som designmässigt epicentrum — en snubbe som verkar ha lagt alla sina guldägg i samma korg — skulle räfsat ut mina banala eklöv på direkten.

Varför vann inte den roligaste finalisten “Tjatter”? Det mönstret borde väl varit minst lika billigt att trycka i chromotryck på det utlovade porslinet, “i begränsad upplaga.” Inte ens andra- eller tredjepris blev det för dessa originella jåglar. (Det här är vad jag förstår finalisterna.)

Det är emellertid något skumt med det där porslinslöftet. Vinnarmönstret ska som sagt förevigas på porslin av “Gustavsberg,” lovar Donken. Men Gustavsberg finns ju inte längre som tillverkare av bordsporslin. En av jurymedlemmarna företräder en utländsk koncern som fortfarande tillverkar en helt annan typ av muggar än sådana man dricker ur i fabrikslokalerna i Gustavsberg, alltså sanitetsporslin som förses med den klassiska ankarsymbolen. På kontinenten säljer detta företag, Villeroy & Boch, sitt eget gräsliga kontinentala bordsporslin men får de snylta på Gustavsbergs ärevördiga renommé annat än när de gör bajsfåtöljer?

Den är tydligen inte helt klar än men brinner ni inte av begär efter att få se en film som heter Svenssonsyndromet, fast på spanska? Det verkar som om huvudpersonen har ett svenskt efternamn men i övrigt vet jag inte vad filmen handlar om. Den handlar förmodligen inte om el robo de Norrmalmstorg, som titeln får en att tänka på. Det svenska namnet har antagligen stoppats in som ett exotiserande element, som om en svensk polis i en deckare skulle kallas Gunnar Barbarotti eller något annat utstuderat.

Jag har nu förstått varför f.d. Statens Järnvägar envisas med att SJ inte är en förkortning. Det är i själva verket en del av ett ord: SJ AB — som ska läsas baklänges. På modernt manér är det dessutom särskrivet, trots att det bara består av en stavelse. SJ AB is the shit! Bokstavligen.

Ett stort tack till Henrik som gjorde mig uppmärksam på detta i en kommentar till min förra post.

Vissa av er kanske lever i tron att SJ är en förkortning men det är en chimär. Dold på SJ AB:s hemsida finns en pdf-broschyr där man kan läsa följande:

SJ är väl en förkortning av Statens järnvägar?
Nej, SJ är ingen förkortning. 2001 delades affärsverket Statens järnvägar och verksamheten fördes över i sex självständiga aktiebolag. Persontrafiken samlades i företaget SJ AB.

Klart som korvspad, eller hur. Några frågor infinner sig dock. Om SJ inte är en förkortning, är då AB det? Om SJ inte är en förkortning, ska vi då skriva det med två versaler bara för att SJ AB vill det eller ska vi (med vi menar jag mig själv och hela Mediespråksgruppen) behandla alla företag och varumärken lika. Oavsett om Ikea och Apple försöker få oss skriva IKEA och iBook så bör vi kanske envisas med Ikea och Ibook, och kanske Sj. För det är ju inte en förkortning. Och det betyder ingenting längre. Jag föreslår att vi börjar uttala det annorlunda också, som ett hysSJande.

Fotnot 1: Om man söker på statens järnvägar hos Google så kommer man mystiskt nog i alla fall till företaget vars tvåställiga och vokallösa namn inte är en förkortning för just de orden. (“statens järnvägar” - Google Search)

Fotnot 2: Jag har tidigare skrivit om produkter som i SJ:s namn säljs i Japan och sedan jag skrev den posten verkar namnändringen från 2001 ha slagit igenom även på t-shirtfronten. Eller så är alla t-shirts där det står “Statens Järnvägar” bara slutsålda.

Fredrik Strage skrev för ett litet tag sedan en lagom fyndig krönika om Vår neurotiska östskräck. Jag citerar:

De “sociala turister” som regeringen varnade för har visat sig vara ungefär lika verkliga som vampyrer.

Hur var det nu med den polska rörmokaren? Eller förresten, glöm Zarembas rörmokare och låt oss tala om den polska tandläkaren i stället. Det är ju inte bara så att det kommer hit horder av polska tandläkare som gör det möjligt för de fattigaste av oss att gå till tandläkaren igen. Svenskar reser också i högre grad till bl a Polen och Baltikum för att besöka tand- och andra läkare för diverse i Sverige oöverkomligt prissatta behandlingar. Dessutom får man ju en utlandssemester på köpet. Jag minns ett lätt surrealistiskt inslag för några år sedan i Rapport, Aktuellt eller möjligtvis Nyheterna som exemplifierade fenomenet med en specifik polsk tandläkare. Mannen ifråga hade bland sina patienter en före detta president, även känd som den polska elektrikern som blev förbannad. (Fast när en polsk elektriker blir förbannad startar han inte något fjuttigt klädföretag utan en oberoende fackförening och blir så småning sitt lands första folkvalda president.) När det svenska nyhetsteamet kom på tandläkarbesök hade expresident Lech Wałęsa av någon anledning funnit det för gott att infinna sig för att agera patient framför kamerorna. Han bara satt där med öppen mun och intervjuades inte ens. Det var nästan så att de gav telefonnumret till tandläkaren i denna förtäckta lilla reklamfilm.

Perssons största tankefel gällde alltså riktningen. Sociala turister finns, och deras efternamn slutar ofta liksom Görans på “-sson.”

I filmen American Gigolo finns en kul scen där huvudpersonen kör ett fysiskt träningspass samtidigt som han lyssnar på en svensk språkkurs. Detta för att förbereda sig för en svensk kund som är på ingång till Los Angeles och som tydligen är sugen på lite gigologiskt lammkött (kom ihåg att rollen spelades av Gere innan kalufsen hade grånat).

Hej så länge! är en av de fraser Geres gigolo tränar in och jag ska nu leda i bevis att detta uttryck, minus det inledande hej:et, är ett låneord och en förvanskning av den arabiska hälsningen salaam. Köper ni det så här långt? Tänkte väl inte det.

Den svenska frasen är för det första en direktöversättning av det engelska uttrycket so long. Men att bara säga “så länge” (eller den bokstavliga och mer ekivoka översättningen “så lång”) lät antagligen för yxskaftigt så importören lade till ett inledande “hej” för att få balans och ett tillstymmelse till mening med frasen: vi säger hej nu men kommer att antagligen att träffas igen. Ett tillfälligt avsked således, “så länge” separationen varar.

Någon sådan logik finns inte riktigt i källspråkets mer lösryckta so long vilket mest beror på att uttrycket i sin är tur inlånat till engelskan under den koloniala epoken från den malajiska hälsningen salang. Eventuella likheter med orden “so” och “long” är mest en slump och bör inte tolkas semantiskt. De var den engelska ordkombination som salang råkade likna ljudmässigt bara.

I Malaysia finns det gott om muslimer och de hälsar på varann som muslimer gör världen över: med det arabiska ordet för ‘fred’: salaam, eller salang som det heter på malajiska.

Tror ni mig nu då?

Fotnot: Lyssna på när Richard Gere och Lauren Hutton pratar svenska här.