DASAI

Gott nytt år till alla! Från och med idag och cirka ett år framåt är det hundens år. Eftersom jag är en mopsvalp så är det också mitt år och jag tar tacksamt mot era gratulationer. Idag tänkte jag att vi ska prata om hundår och fälla en tår över att en elektronikjätte har beslutat att döda en hund.

Som jag just antydde är åren inte lika långa egentligen. Den kinesiska zodiaken består av tolv djur och fem element och nyåret inträffar vid olika datum i januari och februari i den julianska kalendern. Nyåret infaller mer precist vid den andra nymånen efter vintersolståndet, d.v.s. till exempel idag. OK, tänker ni, varje år har ett djur men hur kommer de där elementen in egentligen? Jo, varje år får även tilldelat sig ett av elementen vatten, trä, eld, metall och jord. Det hela blir en cykel på 60 år om man ska gå igenom varje djur och varje element — ett människoliv. Och om man blir äldre så är det bara att tacka och ta emot.

Det som är kvar av 2006 och en bra bit in i nästa år (t.o.m. 17 februari) är alltså hundens år men inte vilken vovve som helst utan en eldhund. Givetvis finns det en massa skrock kring det här och exempelvis flickor födda i Japan under eldhästens år lär ha svårare att hitta någon att gifta sig med än andra som inte är födda med detta stigma. (Om ni är födda mellan 21 januari 1966 och 8 februari 1967 så är ni eldhästtjejer).

Plasthundar ligger också brunt till eftersom Sony i vad som verkar vara lite taskig tajming har beslutat lägga ner tillverkningen av robotjycken Aibo, enligt PC för Alla.

Det finns ju en annan typ av hundår också och sju stycken av dessa lär motsvara ett av människans (en del förståsigpåare hävdar dessutom att det första människoåret i en hunds liv motsvarar 14 hundår eftersom det händer så mycket i en valps utveckling under denna period). Men allt det där är ju bara trams och ett sätt att applicera en mänsklig skala på ett djurs liv.

Jag är ledsen att behöva vara den som serverar sötsura sanningar vissa av er inte vill veta av men svenska restaurangbesökare tycks vara en hoper lättmanipulerade sockermissbrukare som det är genant att höra yvas över hur de “bara älskar asiatisk mat.” Kockar på restauranger som utger sig för att tillhandahålla mat från t.ex. Kina, Thailand, Korea och Japan har ett hemligt knep för att attrahera stockholmska kunder (och få kronorna att rulla in), ett knep som jag nu ska avslöja: om man öser mängder och åter mängder med socker i maten så kommer svenskarna anstormande som en svärm med flugor ute efter nästa sugar fix. För ni tror väl inte att sushin, yakinikun etc. ska vara så där söt egentligen? Nej, det är en special taste for you, Mr. and Ms. dasai gaijin. Bara så ni vet.

Jag kom att tänka på det där när jag läste en kinesiska uttala sig i På stan, apropå ickesvenska etniska restauranger i Stockholm.

Jag har inte varit på en krog där de serverar riktig kinesisk mat. Vi friterar inte vår mat särskilt ofta, speciellt inte skaldjur och var kommer de ketchupliknande såserna från?

Hon ställer en berättigad fråga där även om jag vill ifrågasätta hennes uttalande om fritering. Gissningsvis kommer hon från en del av detta inte helt överblickbara land där man inte kunnat odlat så mycket oljerika växter vilket har avspeglat sig i den lokala matkulturen. I södra Kina är det betydligt vanligare med fritering. Dim sum brukar innehålla smårätter som är friterade, exempelvis vårrullar, och de kan mycket väl innehålla skaldjur.

De tuffaste grabbarna inom svensk journalistik är inte några sportjournalister eller politiska reportrar. Ha! de är alla pussies jämfört med kisarna på Aftonbladets och Svenskans affärssajt N24.se. En av dem heter Axel Bard Bringéus och har liksom sina (enbart manliga?) kollegor porträtterats på en personlig sida som töntigt nog är inspirerad av gamla amerikanska deckare, med ett mug shot och allt. Axel profilerar sig genom att berätta att han gillar Coldplay och backlashar inte bara bloggen som fenomen utan faktiskt också hela Fastlandskina som ekonomisk tungviktare. Den där skrajsna dissningen av bloggfenomenet är patetisk men förlåtlig hos äldre skribenter med Facitvalkar på pekfingertopparna; men att yngre J-hannar, på en ekonomisk nätsajt, känner sig hotade av plebejernas självpublicering är lite eget.

Dessa papper har åkt ut: Bloggar: börjar tröttna…

Dessa kom aldrig in: Kina: Ett icke-fungerande kreditväsen fick Romariket på fall och kan även knäcka Kina. Lägg till en dos av ekonomisk överhettning och och bondeuppror så har de senaste årens största hype gått under för gott.

Kommentaren: Lunch is for whimps

Ett tag trodde jag att TV4 höll på att byta logotyp, innan jag insåg att den gulorangea, suddigt rektangulära loggan bara finns på deras webbsajt. Gamla fyran har kvar sin trötta gamla cirkel uppe i högra hörnet men är ju numera inte den enda kanalen under paraplyet. Något jag gärna såge att de bytte ut är vinjetten till “Nyheterna.” Är det bara jag som retar mig på den där snubben som står och gör en svepande rörelse med en lågt hållen kamera? Är det kanske en dans? Vad skulle Lakotafolket kalla honom?

Blev dessa båda rödhättor åskilda vid födseln? Förlåt, jag glömde att att uttrycket stenhårt är lika som bär här i byn. De har hursomhaver båda två onaturligt rött hår och idkar brutal storstadsorientering i varsina inte helt lika filmer. Men en är både uppriktig och potent medan den andra mest är en hög med stenar. En hyllas av den nykläckta filmrecesenten Strage för sin insats i en även av andra proffstyckare märkligt hyllad kalkon medan den andra sprang vidare och instrueras idag av en släkting till Hjalmar Söderberg, i en historia om en argentinsk revolutionär made in Hollywood. Något liknande kanske den förra också hoppas på. Hon är ju utsedd till stjärnskott i något europuddingsammanhang bevars, sina åtskilliga år i yrket till trots.

När jag var barn lekte vi ibland en lek som jag inte kommer ihåg namnet på. “Krig”? “Länder”? Leken gick ut på att man ritade en cirkel på marken som man delade upp i varsitt tårtbitformat territorium. Man valde också vilket land man ville vara och sedan gällde det att förklara krig mot andra länder och erövra delar av dem tills en vinnare hade erövrat hela cirkeln. När nu Försvarsmakten gör TV-reklam som sägs syfta till att förmå unga kvinnor överväga en karriär som stridspitt är det, med tanke på avsändaren, som om Sverige förklarar krig mot Japan. Med en förlöjligande humor som vapen — som vanligt.

All reklam måste bjuda på något, vi bjuder på ett skratt, fortsätter Staffan Slörner som i samarbete med reklambyrån Saatchi och Saatchi är ansvarig för rekryteringskampanjen.

Det handlar om en rasistiskt färgad humor på mycket låg nivå. Det går tydligen inte att skildra japaner som inte skriker militäriskt och är usla på främmande språk i sådana här sammanhang.

Visst är det bra att de finns, japaner och andra östasiater? Vissa andra etniska grupper får man ju inte skildra som varande exempelvis snåla, vidskepliga eller dumma i kolan. Aja baja! Men japaner är det av någon obegriplig anledning alltid fritt fram att framställa i de löjligaste av dagrar. De är våra ständiga narrar, alltid beredda till krigiska utspel och behäftade med komiska logopediska lyten. Ni minns väl för övrigt från rasterna i skolan hur festligt det var när omgivningen uppmärksammade talfel och andra defekter. Den amerikanska familjen som skildras i de andra filmerna är aningen skruvad men mycket närmare verkligheten. Eftersom au pair i japanska familjer i Japan inte förekommer i vår värld blir filmerna om den japanska familjen något slags sociologisk science fiction som passerar gränsen till det rent surrealistiska när filmens sinnessjukt vrålande patriark kräver att den svenska au pair-flickan ska laga familjens mat. Jomenvisst, har man stått i Donkens kassa en sommar så är man ju kvalificerad för att laga en trettiorätters osechi till sin värdfamilj utan vidare. Hur svårt kan det vara?

Fotnot: Direkt till reklamfilmerna.

Filmen bygger på en roman av Liang Yu-Sheng, “Seven Swordsmen from Mount Tian” - och varken den eller filmen har något som helst att göra med Kurosawaklassikern “De sju samurajerna”. Om nu någon trodde det.
J.C., Drakens Nysheter

Never mind all that talk about this movie being the adaptation of whatzisname’s novel called whatsdatagain. Or how Tsui Hark is going to revolutionise the martial arts genre. When you come down to it, Seven Swords is basically yet another reworking of Kurosawa’s Seven Samurai.
S.B.T., The Star

Som bostadssituationen i Stockholm ser ut idag blir det ett ödesmättat lotteri vilket slags värd man råkar få som hyresgäst, om man lyckas hitta någonstans att bo. Ofta heter spelet “krypa inför makten,” och det kan vara en godtycklig makt vars småpåvar har issues.

Kvarnhjulet Förvaltning som har fått sanktion från en makt högre än hyresnämnden att kasta ut olydiga barnfamiljer, om värden så skulle önska, vill nu visa sig från sin goda sida, enligt DN. Men ordvalet är avslöjande (min fetstil):

Christopher Lovén på Kvarnhjulet Förvaltning vill nu sträcka ut en hand mot de tre drabbade hyresgästerna i Rinkeby. Men bara om de omgående plockar bort sina antenner. Trilskas de och tar ned parabolerna endast dagen före vräkningen den 1 april kommer familjerna att kastas ut från sina lägenheter, hävdar han.

Den utsträckta handen är mjuk som en medeltida stridshandske.

Visserligen låter Bruce som namnet på en Foster’s-pimplande mate från Down Under men nej, Steven Spielbergs Jaws utspelar sig näppeligen i Australien. Den är inspelad i Martha’s Vineyard i Massachusetts och de få rutor i filmen som faktiskt är inspelade i Australien är närbilder på hajar. Filmen utspelar sig i en fiktiv stad i New England, den del av USA som Massachusetts tillhör. Kombinationen av hajolycka, badstrand och ortsnamnet Amity blev kanske för mycket för att Aftonbladets Magnus Falkehed (eller hans ingresskrivare) skulle göra ordentlig research inför den lilla artikeln med dateline Paris. Det vore intressant att läsa den utländska nyhet Falkehed har baserat det hela på och få veta om man även där hade friserat sanningen lite grann. Det är förstås möjligt men när det gäller svenska tabloider som Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter är tvivlet aldrig långt borta.

Fotnot: Den mekaniska haj som användes vid filminspelningen kallas Bruce.

Efter att diverse enfrågepartier redan växt upp som som svampar i mossan ska tydligen vår nation begåvas med ytterligare ett litet parti som längtar efter att mästra en våg. Denna gång rör det sig om fildelare, alltså individer som delar digitaliseringar med varann över nät. Kruxet är att det de vill dela med sig av — och alltså gratis själva komma åt — förtretligt nog ofta är skyddat av upphovsrätt så därför pågår för fullt en namninsamling för att i laga ordning sparka igång ett parti som som enda fråga ska ha avskaffande av upphovsrätten. Verkar jobbigt det där att starta ett parti, följa en massa regler och så. Kan man inte bara lägga ut ett färdigt parti på nätet liksom? Andra partier in spe brukar dessutom börja med att klargöra sin raison d’être men det gäller tydligen inte Piratpartiet:

Argumenten för pirater

Kommer strax
Den här biten är inte riktigt klar ännu. Intresset har varit överväldigande och vi var inte riktigt beredda på det.
Å andra sidan, eftersom du aktivt går hit, så är du förmodligen inte någon som behöver nya argument, du har antagligen gott om egna. Varför inte dela med dig?.

Inte än i alla fall. Den 9 januari ska de tydligen presentera argumenten och det ska bli spännande läsning. Annars vill jag tipsa om att de skulle kunna göra en googling och kanske hitta några argument som någon annan har hittat på, och använda dem. På så vis slipper de anstränga sig själva, menar jag. Om det är på engelska så kan de kanske översätta det själva så där lite halvdassigt som de redan har gjort på sin indexsida, e.g. “Vad är detta om?”

Det teutonska inflytandet under lidna sekler måste ha varit som en gigantische kulturell inlandsis som lämnat tiefe spår på vår halvö, inte minst i våra sätt att tala och skriva. På gut och bös förvisso. Med facit i hand skulle jag dock vilja påstå att ett par av de mer osmarta inlånen var omljuden ä och ö, eller åtminstone deras ortografi. Dessutom var vi tydligen nödda och tvungna att hitta på ett fult unikt tecken, å, för att göra oss märkvärdiga. Ho hum, hade det inte varit för les boches hade vi väl låtit som de as-coola islänningarna än idag och skrivit med sexiga runor — samt haft ännu större problem med internet och dess sätt att återge våra tecken. Men det är just det, de där diakritiska tecknen, skulle inte livet vara lite enklare att leva utan dem? Frågan jag egentligen ställer är: skulle vi verkligen sakna de små fluglortarna om de helt sonika avskaffades?

Jag kom att tänka på det här när jag läste ett gulligt bloggsamarbete mellan två bröder, tillika söner till en mycket anspråkslös man med en i det närmaste självutplånande hemsida. Bröderna är båda författare och den lite knubbigare av de två, den som har författat just denna bloggpost, är tydligen baserad i New York och har inte velat, eller lyckats, få till en svensk teckenuppsättning:

Jake och Heath ar manliga, ruffa cowboys. De tuggar tobak, transporterar far och sover i talt. De sager inte mycket, forutom nar de dricker whisky runt elden. En natt har de sex - ja, vi far se Jake och Heath tungkyssas, spotta i handen och satta pa varandra.

Håll med om att det är fullt begripligt även pricklöst. Vi fattar att det inte är en fader de ruffa älskarna har transporterat utan att det rör sig om en hoper brakande, jag menar bräkande, djur. Det framgår av kontexten.

Faktum är att jag tror att vi på nolltid skulle vänja oss vid en prick- och ringlös tillvaro och efter bara något år skulle man skrattande se tillbaka på åren då folk gjorde knasiga saker som att sätta prickar ovanför bokstäver och röka på krogen.

Våra liv online skulle dessutom bli så jävla mycket problemfriare och ingen — säger ingen! — skulle längre skratta åt Svenska Språknämndens internetadresser.

Är det bäverns år nu, eller? Just idag kan man se en specialvariant av Googles logga när man besöker sökjättens hemsida. Google Doodle [ja, med stort D] kallar Wikipedia denna konstform. Det är ofta Google-medarbetaren Dennis Hwang (med rötter i Korea) som ligger bakom de lustifika logomodifikationerna och till årsskiftet har han fått en bäver att ersätta det gemena G:et med en 6:a uppbyggt av grenar. Årtalets inledande 2:a är mer långsökt, tycker jag och ställer mig frågande till själva bäverns relevans. I Korea och annorstädes går vi ju in i hundens år och rent bortsett från alla tänkbara tråkskämt om att koreaner föredrar att ha hundarna på menyn så hade det väl passat bättre med en hund än en jävla bäver med vidöppna armar (vidöppen bäver?). Det är i och för sig möjligt att Hwang väntar med vovven till denna månads tredje sista dag (se fotnot).

Hur som helst, det framgår inte i min monokroma avbildning riktigt men motivet med bävern och den färgglada loggan fick mig att tänka på de svenska fjällen och dess coolaste invånare: Inga Borgs Plupp. Det borde vara Plupp där istället för bävern. Gott nytt år, eventuella läsare. Plupp plupp 2006!

Fotnot: Eftersom det kinesiska nyåret nästan alltid infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet — i år torde det bli den 29 januari — börjar egentligen inte hundens år förrän då. Det betyder med andra ord att om ni är tokgravida och slussar innan dess är det inte små hundvalpar ni får utan småtuppar.

Datortillverkaren Apple tros förflytta sitt fokus allt längre från kärnverksamheten och satsa alltmer på sina digitala mediespelare, enligt Forbes.com. OK, Apple, om ni inte bryr er om datorerna längre så varför inte släppa det krampaktiga greppet om operativsystemet och låta andra tillverka hårdvaran, igen. Det var förstås lite läskigt när ni släppte kontrollen förra gången och fräcka utmanare som gjorde tuffare macar än ni själva mäktade med dök upp på arenan. När Steven Paul Jobs kom tillbaka till moderskeppet var det första han gjorde att sätta sin mellannamnsinitial för denna typ av franchising. Men om ni ändå bara ska bry er om de där små vita leksakerna — konsumentelektronikens motsvarighet till sockrat vatten — så varför inte släppa in andra på banan igen?