VFD: Grötmyndigheten
Citerat från DN:s hemsida, under rubriken “Sverige”:
Riksdagen anser att regeringen måste göra en översyn av namnlagen. Det finns för många bestämmelser som begränsar människors möjligheter att välja namn, säger Anne Kuttenkeuler, kansliråd på justitiedepartementet.
Det är något ofrivilligt komiskt med det där men en alltför primitiv typ av humor är involverad för att jag ska låta citatet bli annat än en okommenterad utgångspunkt för en diskussion om hur corny det är att leva i ett land med en myndighet som bestämmer vad medborgarna får heta. Sverige, och för den delen även Japan, framstår som rent medeltida i jämförelse med till exempel Storbritannien och USA där denna del av yttrandefriheten är självklar sedan länge. Engelsmän och amerikaner tror inte sina öron när man berättar om hur det går hos oss; att man måste ansöka hos en myndighet om man vill heta något annat än det som står i födelseattesten. Hos dem får man heta vad man vill i för- eller efternamn och det finns inga statligt avlönade namncensorer som hos oss. När hon stöter på sådan förvåning undrar kanske svensken lite försiktigt “Hur går det till hos er då?” “Jo,” svarar till exempel engelsmannen, “man skriver ett papper som man skickar till myndigheter, banker, etc. där det står ‘från och med nu ska ni kalla mig NN,’ och så är det inte mer med det.” “Men,” invänder en vid det här laget i grunden skakad svensk, “hur blir det om man tar ett familjenamn som är upptaget?” och hoppas att här ska väl ändå den brittiska yttrandefriheten stöta på patrull. “Well,” svarar vår tänkta engelsman, “då får familjerna heta likadant.” Svensken gör kanske i det läget ett sista försök och frågar om inte adliga brittiska namn är skyddade men får då lära sig att adelskapet sitter främst i titeln och inte i ättens namn, i Storbritannien.
Den kufiska idén att vissa individer har copyright till ett personnamn är ett märkligt tidigt exempel på varumärkestänkande i Sverige. Dessutom är det förbannat onödigt och svårt att förstå tanken bakom. Om nu ens tilltänkta namn råkar vara identiskt eller “förväxlingsbart” med ett existerande svenskt — eller utländskt — familjenamn, vilket alltså är förbjudet i den så kallade Namnlagen, so what? Vari ligger problemet?
Den svenska namnmyndigheten PRV avgör inte bara om undersåtarnas egenhändigt komponerade familjenamn duger (förnamnen sorterar under Skatteverket). Man har även under åren suttit och hittat på listvis med aprioriska namn — som på senare år har det gemensamt att de låter extremt mycket hitte-på enligt någon outsägligt fantasilös formel. Varsågod, nya eller gamla svenskar, kom och ta tacksamt emot ett av staten påhittat namn uppbyggt av officiellt godkända beståndsdelar! Om jag ska parodiera denna formel för att inte chikanera någon nu existerande stackare så går de något i den här stilen: Spruntebrant, Klickebrink, Fjantestad, etc. Med andra ord: inget någon egentligen vill heta och dessutom något som skriker Taget namn! på mils avstånd. Kungliga Patentverket gav märkligt nog mer fantasieggande förslag för 80 år sedan; jag läste en gammal annons i en bokfilm från 1920-talet där nämnda myndighet föreslog medborgarna att ta sig de lediga släktnamnen Delta, Järndolk och Kraftfält bl.a. Jag har svårt att tänka mig att de skulle bli godkända idag. Tyvärr.
DASAI förordar: Friställ namncensorerna och låt folk heta vafan de vill.
Fotnot: En Leedsbo var arg på sin bank och bytte namn till Yorkshire Bank PLC Are Fascist Bastards och tvingade banken att skicka en check på det han hade kvar på sitt konto, d.v.s. 69 pence, till honom med detta nya namn. Kan ni tänka er att skatte- eller patentverket skulle gå med på något liknande? Inte jag heller.
I Korea tror jag faktiskt inte det överhuvudtaget är tillåtet att byta efternamn. Då faller hela deras “folkbokföringssystem” eller vad man nu ska kalla det. Ty i Republiken Korea registreras man via nån slags familjebok, eller vad det nu kallas. Den stora, revolutionerande nyheten med detta system är, håll i dig nu, att även kvinnor framledes ska få registreras som familjeöverhuvud.
Så Sverige har ju kommit en bit på väg. Fast jag håller med, det grötmyndiga förmynderiet är ingen hit.
Comment by Annie alias UFOT — 2005-12-31 @ 605
Det låter lite som Japan. Fast en stor skillnad är väl att en brud traditionellt inte tar mannens familjenamn, som i Japan (och Sverige), utan behåller sitt flicknamn livet ut. Det är rätt coolt. En annan grej jag har hört är att man inte får gifta sig med någon som har samma familjenamn i Korea och med tanke på att kanske 50% av koreanerna heter antingen Kim, I eller Pak så torde det begränsa urvalet en smula. Jag tror i och för sig att det gäller förbud att gifta sig inom specifika klaner och att en Mr. Kim från en del av Korea visst kan gifta sig med en Miss Kim från en annan del av Korea.
Comment by Administratören — 2005-12-31 @ 626
Jag har hört att det fram tills för några år sedan var problem för islänningar bosatta i Sverige att använda sitt patronymsystem. Helst skulle barnet ha samma -son eller -dottirnamn som någon av föräldrarna, men det är upphävt nu.
Comment by Jöns — 2006-01-02 @ 443
Så typiskt svenska myndigheter att behandla isländska patronymika som “efternamn” och till råga på allt tvinga folk att frysa dem på det svenniga viset. Vi borde avskaffa allt vad efternamn och familjenamn heter och återgå till thet gambla sättet. Synd bara att farsan har ett så ocoolt förnamn…
Comment by Administratören — 2006-01-03 @ 417
Det ÄR töntigt att “adelsnamn” är patenterade. och namn som låter adliga tillåts inte heller! Men i princip tycker jag någon slags lag är vettig och England och USA behöver inte vara föredömen bara för att de är England och USA. Varför ska det vara en självklar rätt att heta “Yorkshire Bank PLC Are Fascist Bastards”, eller Hitler?
Comment by Marcus — 2006-01-27 @ 722
Jag hoppas du inte tillskriver mig något cykliskt resonemang om “England” och USA. I så fall är du ute och cyklar. Du förklarar inte heller varför det skulle vara vettigt med “någon slags lag” eller vad den skulle innebära. Så det går inte att svara dig. För övrigt så finns det människor som heter Hitler, liksom deras förfäder, och jag tycker nog att de har en självklar rätt att heta det, om de vill. Den rätten har du också, självfallet.
För övrigt behövs väl inte Namnlagen när vi har Jantelagen.
Comment by Administratören — 2006-01-27 @ 749
Tycker du att det är svårt att förstå varför det behövs “en slags lag”? I såfall kan jag berätta det för administratören. Utan gå in i tråkiga detaljer har vi i Sverige ett system som bygger på att medborgarna är ganska starkt identifierade. Det är ett system som man kan gilla eller ogilla men det syftar hur som helst till att ha en effektiv myndighetsutövning och myndighetskontroll. I USA som tagits som exempel fungerar det helt annorlunda. Där finns inte heller (ens) personnummer. Vårt system är djupt rotat och genomsyrar mycket. Skulle vi bara upphäva namnlagen så skulle det ge mycket problem och förvirring i vårt samhälle. Det alltifrån skattemyndigheten till polismyndigheten. Jag säger inte att alla svenska lagar har ett bakomliggande praktiskt syfte men namnlagen har det definitivt. Jag har i min jursitutbildning satt mig ganska bra in i namnlagen och så länge vi inte vill reformera väldigt mycket annat så behövs den.
Comment by Rickard — 2007-12-28 @ 802
Ja, människor som du kanske skulle bli förvirrade. Men det skiter jag i. Bakåtsträvare må klaga men dumma och onödiga lagar som bara syftar till att talanglösa byråkrater ska kunna sätta sig på människor kommer vi på sikt göra oss av med. Du tar ju själv upp personnumren. Varje normalbegåvad femåring begriper att dessa nummer räcker för att man ska kunna hålla reda på folk, som givetvis ska få heta vad de vill.
Comment by ban~ken — 2007-12-29 @ 068