DASAI

Citerat från DN:s hemsida, under rubriken “Sverige”:

Riksdagen anser att regeringen måste göra en översyn av namn­lagen. Det finns för många bestämmelser som begränsar människors möjligheter att välja namn, säger Anne Kuttenkeuler, kansliråd på justitiedepartementet.

Det är något ofrivilligt komiskt med det där men en alltför primitiv typ av humor är involverad för att jag ska låta citatet bli annat än en okommenterad utgångspunkt för en diskussion om hur corny det är att leva i ett land med en myndighet som bestämmer vad medborgarna får heta. Sverige, och för den delen även Japan, framstår som rent medeltida i jämförelse med till exempel Storbritannien och USA där denna del av yttrandefriheten är självklar sedan länge. Engelsmän och amerikaner tror inte sina öron när man berättar om hur det går hos oss; att man måste ansöka hos en myndighet om man vill heta något annat än det som står i födelseattesten. Hos dem får man heta vad man vill i för- eller efternamn och det finns inga statligt avlönade namncensorer som hos oss. När hon stöter på sådan förvåning undrar kanske svensken lite försiktigt “Hur går det till hos er då?” “Jo,” svarar till exempel engelsmannen, “man skriver ett papper som man skickar till myndigheter, banker, etc. där det står ‘från och med nu ska ni kalla mig NN,’ och så är det inte mer med det.” “Men,” invänder en vid det här laget i grunden skakad svensk, “hur blir det om man tar ett familjenamn som är upptaget?” och hoppas att här ska väl ändå den brittiska yttrandefriheten stöta på patrull. “Well,” svarar vår tänkta engelsman, “då får familjerna heta likadant.” Svensken gör kanske i det läget ett sista försök och frågar om inte adliga brittiska namn är skyddade men får då lära sig att adelskapet sitter främst i titeln och inte i ättens namn, i Storbritannien.

Den kufiska idén att vissa individer har copyright till ett personnamn är ett märkligt tidigt exempel på varumärkestänkande i Sverige. Dessutom är det förbannat onödigt och svårt att förstå tanken bakom. Om nu ens tilltänkta namn råkar vara identiskt eller “förväxlingsbart” med ett existerande svenskt — eller utländskt — familjenamn, vilket alltså är förbjudet i den så kallade Namnlagen, so what? Vari ligger problemet?

Den svenska namnmyndigheten PRV avgör inte bara om undersåtarnas egenhändigt komponerade familjenamn duger (förnamnen sorterar under Skatteverket). Man har även under åren suttit och hittat på listvis med aprioriska namn — som på senare år har det gemensamt att de låter extremt mycket hitte-på enligt någon outsägligt fantasilös formel. Varsågod, nya eller gamla svenskar, kom och ta tacksamt emot ett av staten påhittat namn uppbyggt av officiellt godkända beståndsdelar! Om jag ska parodiera denna formel för att inte chikanera någon nu existerande stackare så går de något i den här stilen: Spruntebrant, Klickebrink, Fjantestad, etc. Med andra ord: inget någon egentligen vill heta och dessutom något som skriker Taget namn! på mils avstånd. Kungliga Patentverket gav märkligt nog mer fantasieggande förslag för 80 år sedan; jag läste en gammal annons i en bokfilm från 1920-talet där nämnda myndighet föreslog medborgarna att ta sig de lediga släktnamnen Delta, Järndolk och Kraftfält bl.a. Jag har svårt att tänka mig att de skulle bli godkända idag. Tyvärr.

DASAI förordar: Friställ namncensorerna och låt folk heta vafan de vill.

Fotnot: En Leedsbo var arg på sin bank och bytte namn till Yorkshire Bank PLC Are Fascist Bastards och tvingade banken att skicka en check på det han hade kvar på sitt konto, d.v.s. 69 pence, till honom med detta nya namn. Kan ni tänka er att skatte- eller patentverket skulle gå med på något liknande? Inte jag heller.

När de nya tunnelbanevagnarna skulle lanseras i slutet av 1990-talet började man hoppas på moderna och snygga tåg. Sådana som man åkt i utomlands, i rikare och mer sofistikerade länder. C20 — som modellen kallas av oss tågspottare [för att försvenska ett engelskt uttryck och förskjuta dess betydelse, en aning] — presenterades av SL för er andra med det betydligt töntigare namnet Vagn 2000. Vad var det då vi fick? Utsidan ser väl ut som man kan vänta sig av ett modernt tåg. Lite trist med oinspirerade blå fält och korrugerad metall i långa, ledade vagnar. Inuti är det sig ganska likt vad gäller sätesplacering. Trångt och dumt alltså. Precis som i de äldre C-vagnarna måste man konfronteras med sina medtrafikanter ansikte mot hostande ansikte. Opraktiskt ur de flesta aspekter utom att de har ett fåtal fler sittplatser än de i övrigt totalt överlägsna varianterna i t.ex. Tokyo med långa “väggbänkar” längs med vagnarna. Av någon anledning så körs dessutom dessa tåg från Adtranz extremt ryckigt i den stockholmska underjorden och modellens benägenhet att kränga i sidled gör inte in- och utklättrande till handikapplatser och andra fönstersäten ett dugg lättare. Men ändock, nya moderna vagnar som vi hade förtjänat efter att så länge ha stått ut med de bernadottegröna gamla gnisselburkarna, vilka varit färdiga för tågkyrkogården ända sedan Eldkvarn brann… för någonting (om de nu någonsin har brunnit för någonting).

Men varför, o varför, denna vederstyggelse till klädsel på sätena? Lasse Åbergs mönster med Stockholmskonturer passar till form och färg så illa i denna miljö att det är svårt att tänka sig något som skär sig mer.

Att uppdraget gick till allkonstnären Lasse Åberg, som även gjort Vattenfestivalens logotyp, är inte så konstigt. SL ville ha en namnkunnig upphovsman som skulle skänka glans åt tåget, SLs flaggskepp

Så lär det ha hetat när det begav sig. Skänka glans?!? Tillåt mig skratta gällt och hysteriskt.
Varför vi fortfarande måste påminnas om de pinsamma vattenfestivalerna varje gång vi åker till jobbet är obegripligt. Åbergs Stockholmsteckningar kändes för övrigt aldrig särskilt originella eller fräscha för den som sett Ken Dones gamla Sydneybilder. Och till råga på allt denna hemska färgskala som skulle göra mannen bakom 1980-talets kitschigaste biografinredningar, en viss herr Klemens, grön (eller snarare blå) av avund?

Ett annat utslag av SL:s stillösa populism var att låta gemene man döpa C20-vagnarna till personnamn och skriva dessa namn med ett opassande typsnitt ovanför förardörrarna. En av vagnjävlarna döptes för övrigt till Stig Helmer.

Men kom igen nu Jangälv, gör som VD:ar brukar göra och lämna ditt grafiska avtryck i historien. Sätt din prägel på “SL:s flaggskepp” och utrota reklamtecknare Åbergs gräsligheter. Utför inte någon menlös undersökning som bevisar att “folk gillar det de har” så att du kan låta saken bero. Var djärv och utse någon begåvad textilkonstnär som kan göra ett mönster som verkligen passar inne i vagnarna.

Det är inte nödvändigtvis artikelförfattaren Anders Hansen som står för missarna i notisen i det som tramsigt nog kallas N24 nuförtiden, alltså Svenska Dagbladets ekonomidel. Det är ofta rubriksättare och andra på tidningarna som redigererar om helt korrekta artiklar, sätter rubriker och skriver ingresser. Det är i rubrik och ingress felen finns i det här fallet.

Internetgrundaren amerikanen Tim Berners-Lee har startat en blogg för att markera 15-årsjubileet av Internet.

Sir Timothy Berners-Lee är britt, inte amerikan, och “internet” hade redan funnits i 20 år när Berners-Lee hittade på det som han kallade World-Wide Web. Ingenstans i Hansens artikel — eller i Berners-Lees två ynka bloggposter sedan starten den 12 december i år — påstås det att bloggen startats för att “markera” ett 15-årsjubileum. Det har kanske ingressförfattaren spånat fram på egen hand. Det jubiléet borde för övrigt firas den 6 augusti nästa år (om nu någon verkligen känner för att fira någonting på Hiroshimadagen) eftersom det då är just 15 år sedan den första webbplatsen sattes upp. När nu denna artikel om Berners-Lee ligger på er webb, Svenskan, och ni är vänliga nog att ange en URL till Berners-Lees blogg hade det inte, just med tanke på att det handlar om mannen som insåg vad hypertextlänkar skulle kunna användas till, varit en idé att länka… äh, det var inget.

Hallåan, eller programvärden som jag tror hon ibland kallas, befinner sig i ett mystiskt ingenmansland mellan testbilden och programmen. SVT:s hemsida speglar också yrkeskategorins tvivelaktiga status genom att låtsas som om de inte finns, samtidigt som man gör sitt bästa för att profilera andra förmågor med tveksamt existensberättigande i rutan. Om det någonsin har funnits ett behov av att se förnumstiga individer sitta och berätta för oss vad vi ska se så borde det behovet vara överspelat med de moderna tekniker som står till mänsklighetens förfogande idag. TV 3 och Kanal 5 började aldrig utan har på sin höjd en röst som förkunnar nästa programpunkt. Men SVT och TV4 går på i väldigt mossiga ullstrumpor med 2005 års motsvarigheter till Tant Mård. Hur ser det ut utanför Sverige, undrar jag. Ägnar man sig åt de här dumheterna utomlands?

Tänk på att hallåorna ska sminkas, fotograferas, etc. Om de inte klarar av att göra det själva så måste någon annan sitta och författa deras manus. Det finns säkert minst en anställd på SVT som på heltid ägnar sig åt att bara koordinera hallåornas klädsel. Vad kostar inte detta? Ersätt alla med en skylt, igår.

Ohoj där, Elisabeth Tarras-Wahlberg! Jag har läst ditt inlägg på DN Debatt och har några frågor. Är en sinnevärld något vi kan uppleva med våra sinnen? Kan man ha en egen sådan? Alltså kan till exempel en Expressen-reporter uppleva saker med luktsinnet, synen, hörseln, smaksinnet och känselsinnet som inte du också kan? Finns i så fall du, Elisabeth? Finns jag?

Men det är inget olycksfall. Det är snarare regel än undantag att man litar till så kallade pålitliga källor. Källor, som ibland endast finns i reporterns egen sinnevärld och som ibland kanske finns men uppenbarligen inte är pålitliga.

Smell you later, hovmarskalksalligator!

Som ett storögt barn går jag genom tillvaron och undrar, oftast tyst för mig själv, hur det kan komma sig att vissa saker existerar och om det bara är jag som inte tar vissa företeelser för givna. Nu är emellertid tiden för tyst kontemplerande över och jag lägger till en ny kategori: Varför finns det?, som kommer att förkortas “VFD:” i rubrikerna för lätt igenkänning. Inom kort på denna webbplats alltså. God hednajul på er.

Av någon anledning befann jag mig på på Bloggtoppen.se, sida två “Allmänt” (Dasai finns just nu på sida fyra) när jag stötte på följande bloggar.

33
UFO-Sverige
Läs mer om bloggen | Kommentarer: 5
UFO-Sveriges ordförande Clas Svahn skriver personligt om sitt och organisationens arbete.

35
Mitt liv som UFO
Läs mer om bloggen | Kommentarer: 0
Va, är jag ett UFO? Jag som trodde jag var en helt normal människa? Om livet som västerlänning i Sydkorea, om kulturkrockar och om att plötsligt vara väldigt avvikande skriver jag här. Bland annat.

Hmm, tänkte jag och beslöt mig för att besöka en av dem. Gissa vilken.

På Birger Jarlsgatan fanns det förr i världen en butik med det spännande namnet Soho Sexshop. Man kan säga att namnet snyltade en aning på renomméet hos en hel stadsdel — i en annan stad, i ett annat land. Ett härligt dåligt renommé ska tilläggas. I det här fallet utgår jag från att det var det Soho som finns i London som åsyftades. Det finns nämligen ett i New York också. Om jag ska vara lite allmänbildande så kan jag ju passa på att berätta att London-Soho har längre anor och var ursprungligen något man ropade när man jagade (jämför med “Tally Ho!”) där innan London hade brett ut sig. Namnet på det i NY syftar mer prosaiskt på ett område som ligger söder om Houston Street och brukar skrivas SoHo. Gissningsvis är det New York-varianten som inte lämnar vissa stockholmare någon ro, apropå renommésnyltning.

Inte långt från SoHo på Manhattan finns en triangelformad stadsdel som ligger nedanför Canal Street. Där är Robert De Niro kung och tout le monde och hans brorsa drömmer om att bo i ett loft med en sådan adress. Och är det så att du ska bygga om en så kallad råvind här i lilla Stockholm och liksom vill ge hela projektet en doft av den stora världen så varför inte vända dig till tribeca gruppen AB (det ska tydligen skrivas så där, med mellanslag och gemener). Visserligen är det långt till Nobu men det behöver man inte låtsas om när man står där och skummar sin lattemjölk i sitt nya kök med sin öppna trista planlösning.

Nu har Astoria Cinemas gjort sig av med resterna av gamla Sandrews och presenterat sig med sin nya grafiska framtoning på sin nya hemsida och bland bioannonserna. Den första reaktionen är: Vafan står det? Trots att jag vet att de heter Astoria så kämpar ögonen med den vita texten på en botten av… vad heter färgen? Avokado? Linda Blair-spya? Nä, det funkar inte alls. Ser hemknåpat ut. Den skulle inte varit malplacerad på en egenutgiven science fiction-bok på 70-talet. Den vita fintstilta texten på den ljusa bottnen får mig att undra om det överhuvud var någon grafiskt utbildad person involverad. Bland biografnamnen upptäcker man en annan märklig nyordning: Flera biografer heter Astoria. Den ursprungliga Astoria heter nu “Astoria Nybrogatan” och Royal kallas förvirrande nog “Astoria Kungsgatan.” Bäddat för missuppfattningar med andra ord.

Dasai förordar: Unika biografnamn, dechiffrerbar logga och mörkare blockfärg.

Nytt (och bra!) är också enradiga beskrivningar av filmerna. Filmen Serenity beskrivs så här: “Sci-fi om rebellgrupps kamp mot Alliansen i galaktisk diktatur.” Låter knasigt det där med Alliansen i galaktisk diktatur, men spännande.

Det ska sägas att jag inte alls har fått till färgen i bilden här ovanför, den var mycket ljusare i tidningen.

Max Gubbsoda skriver om en märklig TV-underhållning vi har i det här landet och det är svårt att inte tycka lika.

Nobelbanketten måste vara den tråkigaste svenska TV-underhållningen sedan barndomens utbud på långfredagarna. Att se folk sitta och fylla i sina bingolotter på söndagarna, i direktsändning, är inte mycket roligare men det kan jag förstå vitsen med lite bättre. Folk vinner åtminstone saker under programmet. Banketten är ju helt utan spänningsmoment. För att göra det aningen mer spännande skulle de kanske kunna bjuda in Georgarna Bush — Prez senior och Prez junior alltså. Den förre har åtminstone en gång tidigare kräkts i sin bordgrannes knä och den senare satte en gång något i halsen. Med en Bush vid bordet vet man helt enkelt inte vad som kan hända.

Men SVT är glada över de höga tittarsiffrorna och enligt vad jag har hört ska de ta det här glödheta konceptet till nya nivåer genom att satsa stort på direktsända skolmåltider 2006. Med textad repris under kvällens prime time.

Storsvensk slå-sig-för-bröstet-marketing är sällan en vacker syn–eller lisa för öronen–särskilt inte om det sker på klingande Svinglish. Nu ska Stockholm lanseras som The Capital of Scandinavia. Maken till pinsam marknadföringsidé får man leta efter. Med tanke på att en mycket stor del av de utländska besökare som kommer till Stockholm är andra skandinaver (och hit får man dessvärre räkna de stackars finländarna som kallas skandinaver av obildade amerikaner och andra) är det här upplägget direkt frånstötande. På den engelskspråkiga hemsidan listas skälen till denna märkligt valda soubriquet.

We believe that Stockholm meets all the criteria that would be expected of a place that calls itself Scandinavia’s capital. Stockholm is located at the centre of Scandinavia, and we are prominent both economically and culturally.

“Criteria that would be expected of a place”? “Centre of Scandinavia”? Frågetecknen är många. På den svenska motsvarande sidan tas dessutom bladet från munnen och där vi är “prominent” på engelska är vi “dominerande” kulturellt på svenska. Den största frågan är ändå vilket överstatligt organ som har fattat beslutet och utsett Stockholm till denna nya roll. Vilka är alltså “vi” i citatet ovan? Ingenstans på hemsidan framgår det vem som står bakom idiotin men under “Kontakta oss” ges en enda liten ledtråd: En “Kommunikationschef” (lägg märke till den inledande versalen) anges och har en e-postadress som slutar på “@snk.stockholm.se.” Vad är SNK? Svenskar med Noll Koll?

Ordet “capital” modifieras med de tre insticksorden “central,” “business” och “culture” i en nedbrytning av skälen till varför de okända makthavarna har utsett Stockholm till att bli Skandinaviens huvudstad. Det här är faktiskt den bästa delen av deras idé och det är synd att de inte genomförde den fullt ut och aldrig hade frasen omodifierad. De hade kunnat ha t.ex. “The Beautiful Capital of Scandinavia” som huvud-tagline. Och sedan gått vidare med de andra begreppen. Synd bara att de har glömt det viktigaste modifierande ordet. De angivna skälen innehåller en hel del ytterligare tveksamma utsagor, som att Stockholm ska ha “several” internationella flygplatser.

Här är för övrigt introt till de riktlinjer den ospecificerade avsändaren vill förmå den likaledes ospecificerade mottagaren att följa vad gäller användandet av den tunggumpade loggan samt den fiffiga frasen.

It’s the message that’s important
We understand that it’s not always possible to use the exact wording “Stockholm – the Capital of Scandinavia” in your communications. Nor is that our intention. Sometimes you might use our logotype, sometimes it might be enough to refer to Stockholm as “Scandinavia’s capital”. What is important is that, over time, we drive home the message that Stockholm is Scandinavia’s capital.

Själva logotypen består av ordet Stockholm i det patetiskt populära typsnittet Akzidenz med en krona som gör sig bred över “hol” plus en kursiverad tagline under. Antagligen för att framhäva det unika med Östersjöns pärla har man valt att bara använda en av kronorna från Stadshusets spira, som kanske faktiskt är det som skymtar i förgrunden sans kronor i panoramabilden ovan. Den har jag tagit från hemsidan–och lagt på loggan på ett sätt som bryter mot de strängt formulerade riktlinjerna. Bara för att jävlas lite.

Cronenbergvetaren och DN-Kulturmedarbetaren Fredrik Söderling är i farten igen. Den här gången stoppar han in en märklig kommentar om en TV-kanal i ett i övrigt rakt refererat av utländska reaktioner på Harold Pinters tal. Fetstilen är min:

Den arabiska tevekanalen al­Jazira höll fram godbitarna ur talet och hade naturligtvis ingen anledning att motsäga Pinter. Amerikanska CNN rapporterade ingenting om Nobeltalet.

Nej, varför skulle de ha det? Varför står där inte “CNN rapporterade förstås ingenting”?

För övrigt tycker jag att stavningen “teve” är ett av de fulaste ord Catharina Grünbaum och DN någonsin försökt ympa in i det svenska språket.

Sorry Aftonbladet, om det var någon annan än Reagan som sagt det där så skulle det kanske varit en förolämpning som platsade bland de andra. Nu var han ju bara självironisk eftersom han själv var en medelålders skådis som blev politiker och hade spelat mot en apa.

Vi har också blivit förolämpade

“Vad får honom att tro att en medelålders skådespelare, som mest agerat mot en apa, kan ha en framtid inom politiken?”
Ronald Reagan om kollegan Clint Eastwood

BBC rapporterar om ett lovvärt initiativ. Några engelskspråkiga bloggare tröttnade på att få sina spetsfundigheter stulna av journalister anställda på diverse drakar och hittade på en utmärkelse att dela ut till de värsta plagiatörerna. Jag är för lat för att dra igång något själv men tycker absolut att en försvenskad version vore på sin plats. Ett svenskt pris skulle med fördel kunna premiera journalister som dumdristigt norpar utländska tidningars innehåll som de, efter förmåga, klär i svensk språkdräkt och sedan utan att ange källan sätter sitt eget namn under. Om jag skulle designa en sådan trofé skulle den se ut som en dumstrut, gjord av en tidning. New York Times kanske. Eller varför inte Los Angeles Times?

SF:s bioannonser har i minst ett år varit behäftat med ett bisarrt fel. Ibland syns inte vissa tecken, som till exempel i måndagens tryckta version av gratistidningen Stockholm City. Det rör sig förutom osynliga bindestreck alltid om gement “l” och versalt “i” som i det linjära typsnitt man använder ser förvillande lika ut. Dessa bokstäver faller liksom bort och det kan stå saker som “VÄLJ B OGRAF” och “Ka  e och chok adfabriken   svenskt ta “. Har de anlitat xvi som textinmatare? Det märkligaste i sammanhanget är inte att en sådan sak kan uppstå, utan att problemet kan fortgå så länge utan att någon reagerar och ser till att det slutar hända.

Annonser för den andra stora kedjan, som fortfarande — nästan en vecka in årets sista månad — verkar heta “SandrewI december blir vi Astoria Cinemas!”, är inte drabbade av tjabotextning.

Jag har berört dem förut. Varje vecka dyker de upp i DN:s kulturbilaga, en spalt med lagom ointressanta filmsnuttigheter med rubriken Nästan alla talar om… Kännetecknande för de flesta av dessa är att det inte är så många som talar om dem. En framkrystad kompott bestående av skvaller om kommande filmer, notiser om utdelade filmpriser och lite insmugna värdeomdömen. Man får inte veta exakt vem eller vilka i “Filmredaktionen” som står bakom tyckeriet, även om man kan gissa. Här är ett exempel:

…att übercoola Charlotte Rampling kommer att leda juryn under Berlins filmfestival i februari.

“Übercoola”?!? Är DN ett fanzine redigerat i ett pojkrum? Tragikomiskt nog gör sig filmredaktionen längre ner i samma spalt lustig över demografin i SVT-programmet Filmkrönikans kritikerstab. Nä, det är helt visst och sant. De inkvoterade blöjkritikerna med flackande blickar kan förstås inte mäta sig med DN:s skjutjärn, som “är nere” med den absolut senaste jargongen.

Ni kunde väl ha slagit en signal. Bortförklaringskonstnärerna Freivalds och Persson ägnar sig åt den oädla konsten att hugga huvet av budbärare — för att de inte hörde av sig och därigenom berättade om katastrofens omfattning på annandagen. I DN blir Henrik Brors så upprörd att han presterar ett litet fel i sin analys:

Om statsministern, utrikesministern eller någon av deras rådgivare inte väntat på journalisternas samtal utan i stället ringt till utrikesdepartementet hade de kunnat få besked av skadade tjänstemän att ambassaden i Thailand skickat flera larmrapporter redan på annandans morgon.

“Annandans” förresten, är det samma som FN-tjänstemän brukar kalla “the Kofi Shuffle”?