När svenska tidningar ska skriva om människor från Östasien kan det här med namnordningen bli ett problem. Innerst inne verkar skribenterna inte vilja ha något krångel. Det ska helst vara som hemma med ett förnamn följt av ett efternamn. Men när det så kallade efternamnet sägs och skrivs först, som i Korea, Kina och Japan — samt Ungern, så kan det resultera i knas. Bäst vore att sluta kalla det efternamn och förnamn förstås. Varför inte kalla det familjenamn och personligt namn? I DN har Maria Schottenius i sitt porträtt av poeten Ko Un tagit det säkra före det osäkra och drar hela namnet varje gång Ko omnämns. Om skribenten vet vilket som är familjenamnet framgår då förstås inte. Tidigare har man i DN glatt utgått från att det som står sist är att betrakta som “efternamn” och när man till exempel skrivit om den kinesiske filmaren Zhang Yimou så har man skrivit hela namnet en gång och sedan har det varit Yimou hit och Yimou dit. Jag minns att professor Cecilia Lindqvist hörde av sig till DN och i andra ordalag påpekade att detta bruk var lite dasai. Jag vill också minnas att man har lovat bättring från DN:s sida men samtidigt har ju DN en ytterst märklig men för DN bekväm policy som går ut på att man till varje pris inte vill “förbrylla” läsarna. Detta innebär bland annat att man inte inför rättelser om felen publicerats för långt tillbaka i tiden. När tidsgränsen går är oklart. Men det verkar som om det gäller något där DN redaktionellt framstår i tveksam dager så är det alltid “för länge sedan”; i skarp kontrast mot tidningar som N.Y. Times som måna om sitt anseende och framför allt sin trovärdighet publicerar rättelser av småfel man råkat sätta på pränt ett sekel tidigare. När den så kallade Jayson Blair-skandalen briserade redovisade N.Y.T. noggrant varje artikel som inte var OK. Men för att återknyta till asiatiska namn kan man alltså på DN medvetet ha blandat ihop namnordningen för att inte läsarna ska tro att man har gjort fel. Jag är väl elitist men jag tycker att läsarna ska anpassa sig till verkligheten och inte tvärtom.
Jag gillar annars Schottenius artikel om Ko. Den väcker intresset för denna poet. Framför allt är Schottenius någorlunda påläst till skillnad från kafferastmurvlar som Poppius och Wennö. Några randanmärkningar har jag dock. Rubriken “Kungen av Kunsan” är lite på gränsen när det gäller en författare av Kos kaliber. Kejsaren av Kunsan hade passat bättre med tanke på Kos påstådda ambitioner när han var barn men ändå varit i putslustigaste laget. Vi får från Schottenius veta att Ko varit munk vid ett zenbuddhistiskt kloster. På engelska och svenska brukar man kanske skriva om denna buddhistiska inriktning med dess japanska namn även om det handlar om Kina och Korea men det är kanske lite missvisande. Man skulle kunna förledas att tro att det rör sig om en religiös väckelse som emanerat från Japan och därifrån kommit till Korea när det i själva verket förhåller sig tvärtom. 禅 eller chán uppstod i Kina när den ursprungligen indiska buddhismen påverkats av taoism. Chán importerades senare till Korea av munkar som studerat i Kina och kallades på koreanska 선, eller sŏn [samma inledande ljud som i namnet på Sydkoreas huvudstad Sŏul]. Koreanska sŏnmunkar förde senare väckelsen till Japan där det som bekant kallas zen, med tonande s-ljud och kort vokal. Många hundra år senare kom, främst japanska, zen-idéer till Kalifornien och beat-poeterna, vilket i förlängningen ledde till att även svenskar fick höra talas om zenbuddhismen. I Sverige är det tydligen för svårt att uttala detta ord korrekt och det blir oftast “senbuddhism” [scen-buddhism? buddhism som är sen??]. På tal om munkar så skriver Schottenius att Ko översattes av “munkar” i Frankrike. Dessa munkar, vars nationalitet eller trosinriktning Schottenius inte specificerar, översatte alltså Ko till engelska? Jag misstänker att det rör sig om en enda katolsk engelsman knuten till Taizé-bröderna och verksam i Korea.
I artikeln citeras en dikt av Ko där ortsnamnet Pyongtack förekommer. Efter en gnutta forskning kommer jag fram till att det rör sig om staden P’yongt’aek, som namnet skrivs om man ska transkribera koreanska med McCune-Reischauers system — och det tycker jag att man ska! Vokalen “ae” är identisk med vårt svenska Ä och det avslutande K-et hörs knappt. “Pyongtack” verkar vara nedtecknat enligt ett system påhittat av amerikanska soldater. Se för övrigt de två kartorna över Pyongtaek [jag ger mig själv tillåtelse att hoppa över apostroferna som signalerar aspirerade konsonanter i ortsnamn]. Den ena verkar vara framställd av just en amerikansk soldat och ger bara de viktigaste sakerna man behöver hitta till i denna stad nära en amerikansk bas: Donken, Burger King, Pizza Hut, ett hotell och hordistriktet. Den andra mer färgglada kartan är gissningsvis ritad av en Don’t ask — don’t tell-basse och visar bland annat vägen till en karaokebar med gay-inriktning.
Om ni någon gång ska nämna Ko Un när ni pratar med en japan är det extra viktigt att ni inte kastar om ordningen i namnen, som filmdatabasen IMDb envisas med att göra när det gäller östasiatiska namn. Om tungan ändå slinter blir hän nog ganska förbryllad och börjar eventuellt gapskratta.
