DASAI

Hur kan man skriva en genomgång av t-tröjor som budskapsbärare från plaggets tidiga historia och “genom decennierna” fram till idag och fullständigt ignorera Katharine Hamnetts epokgörande slogan-tröjor från första hälften av 80-talet, de som bars av bl.a. Wham och Frankie Goes to Hollywood? I Dagens Nyheter är detta fullt möjligt. Hamnett omnämns visserligen i Nicholas Wennös artikel — med felstavat förnamn — och framstår som någon som först för två år sedan började kommunicera på detta vis; när hon i själva verket var en fräck pionjär. Ibland kan det vara mer givande att läsa långa bokanmälningar i denna tidning, då har skribenterna så att säga serverats alla relevanta data på ett bräde och behöver inte ägna sig åt jobbig journalistisk forskning. Men det är klart, man måste kunna skriva begripligt också. Vad är det Wennö berättar att Kristian Lundberg har gjort för något i denna mening?

Författaren Kristian Lundberg, som just Augustnominerats för diktsamlingen “Job”, har precis gjort en dikt tröjan “Du skall kläs av också detta”.

Efter att en gång för länge sedan ha diskuterat med en vän den inadekvata svenska titeln på boken och filmen “Legends of the Fall” fick jag från samma vän en underhållande titellista som jag tyvärr inte kan hitta. Men jag har rekonstruerat den, delvis ur minnet. Grundförutsättningen är att några filmer och kanske någon låt skulle ha fått svensk titel av samma stjärna som stod bakom det svenska titelvalet “Höstlegender.”

1. Höstsnubben
2. Natt måste höst
3. Höstromansens kejsardöme
4. Den stora hösten
5. När jag höstar in inhöstar kärlek
6. Tjuvar höstar ut
7. Höst i biografvaktmästarens hus
8. Från bordsbön till höst

Ditt uppdrag — om du väljer att acceptera det — blir att med tankekraft räkna ut originaltitlarna.

I novembernumret av Nöjesguiden (en ganska bajsnödig blaska som en kortare period under förra seklet var tongivande i Stockholmsnatten — innan På stan snodde konceptet) skriver Daniel Sparr en jätteintressant [jag börjar gäspa okontrollerat när jag skriver detta] artikel om sitt besök i Shanghai. Det handlar om en inträngande undersökning av detta megalopolis’ nöjesutbud kryddad med otaliga jätteroliga [nu börjas det igen: aj mina käkar!] anekdoter om språkförbistring som verkar ha varit det mest anmärkningsvärda som hände under resan. När Sparr tipsar om restauranger hasplar han ur sig följande passus:

Tack vare den japanska turismen och detta folkslags benägenhet att rata andra kulturers mat finns det många bra japanska restauranger i Shanghai.

Vänta nu lite här… Det är alltså inte köttbulleätande svenskar på Kanarieöarna han skriver om utan de fanatiskt matintresserade och nyfikna japanerna som när de gruppvis besöker Stockholm aldrig äter på japanska restauranger utan glatt provar på både smörgåsbord, ren, och pocherad hälleflundra. Vanliga japaner som mer eller mindre med modersmjölken får i sig kunskap om, och tycke för, den kinesiska kulinariska konsten i så ojämförligt mycket högre grad än vad Erik Videgård någonsin skulle kunna drömma om. Och när dessa japaner i turistsyfte besöker Shanghai skulle de alltså gå en masse till japanska restauranger?? Skulle inte tro det. Jag tvivlar på att Sparr läst någon japansk guidebok om Shanghai (eller vilken annan stad som helst) men gissa vad de tipsar om? Ledtråd: lokala specialiteter att berätta om när man kommer hem. I just Shanghai finns det ju också en hel del saker att tipsa om för ett folkslag som älskar fisk och skaldjur.

Här kommer dagens Nyhetsfråga. Som vanligt ställer vi en fråga och ger tre alternativ. Rätt svar står längst ner på sidan 2 i morgondagens Metro. Nu kommer frågan:

1. INRIKES Det finns ett annonsblad vid namn Metro som delas ut gratis i Stockholms tunnelbana och består av idel reklam och en massa köpta nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå. På en av de sista sidorna förekommer i denna trycksak dock en smula egenproducerat material, en liten Nutidsorientering ultra-lite (autentiskt exempel härunder), där man tar upp aktuella företeelser som man ställer frågor om. Efter frågorna följer tre alternativ varav ett är rätt. Vad heter Metros chefredaktör?

a. Zacharias Potelius
b. Sakari Pitkänen
c. Suckeroo Pitteroo

På denna sida förekommer en anmärkningsvärd översättarmiss. Vilken då? Det är inte nödvändigt att läsa originaltexten för att räkna ut vad jag syftar på men vissa engelskakunskaper krävs.

Det här ser nästan ut som en bildgåta hos SheCat, Josephzohn eller Stationsvakt men det rör sig snarare om fenomenet svenska filmtitlar. United International Pictures lanserar den nya filmen från Aardman Animation: Wallace & Gromit - Curse of the Were-Rabbit. På svenska blir denna titel, efter att något ljushuvud på UIP har transmogrifierat den: WALLACE & GROMIT - VARULVSKANINENS FÖRBANNELSE. Då undrar man lite Lorne de Wolfskt, var kommer ulven in? På UIP Sveriges hemsida kan man dessutom läsa en illa översatt/omskriven handlingsbeskrivning. Lägg till exempel märke till hur originalets “our two enterprising chums are cashing in with their humane pest-control outfit, ‘Anti-Pesto.’” blivit till “men Wallace och Gromits ‘Anti-pesto’-metod har rönt stora framgångar.” W & G har alltså i filmen ett företag som heter Anti-Pesto och använder sig av olika metoder. Metoderna tycks sakna namn men deras apparater gör det förstås inte.

Originalaffischens shakespeareska tagline “Something wicked this way hops” har givetvis också direktöversatts till det enbart knasiga “Något ondskefullt kommer skuttande.”

Filmen är för övrigt en besvikelse - skrikigt amerikansk färdigtuggad luftpastej med svulstig musikdressing jämfört med Nick Parks lysande kortfilmer med samma figurer. Det här ämnet med svenska filmtitlar är, inser jag nu, så stort att jag ber att få återkomma till det i en framtida post - efter att jag samlat lite bevismaterial. Tips på töntiga svenska benämningar på utländska filmer tages tacksamt emot via mail eller kommentarer.

Stackars Alexandra Pascalidou. Först anklagas hon för att anlita spökskrivare och efter krönikan för några dagar sedan i Metro om att hon minsann svettats fram varje komma själv kommer nu denna artikel i Resumé. Det verkar som det blir svårt att bortförklara om citaten är korrekt återgivna. Och inte kan hon skylla på en spökskrivare heller.

Sedan den här posten skrevs har memet om ordet “Pinteresque” uppenbarligen spridits ordentligt över nätet. Då var det c:a 27.000 träffar på Google, idag är det 10.000 fler. Ska Pinter spöa Chaplin?

Uppdatering 2005-10-22: Visst blev det så. Idag hade “Pinteresque” 43.700 träffar på Google, enligt Google Fight, medan “Chaplinesque” bara hade 43.600. Var ska detta sluta?

Telegram till TT och AB: Yasukuni jinja, som ni skriver om, är inte ett “monument,” det är en shintoistisk helgedom. Med andra ord något som är jämförbart med en kyrka. Så varför blir Kina och en del andra länder så irriterade över att en regeringschef besöker ett kyrkorum? Det hänger på vilka som begravts där och att hela stället ursprungligen byggdes (på 1800-talet) för att vörda japaner som stupat i krig. Ursprungligen handlade det om ett inbördeskrig men i perioden efter det har Japan som bekant fört krig flera gånger, mot bl.a. Kina.

För att göra en hårddragen jämförelse: om vissa i nuvarande Tyskland skulle ha väldigt långt minne skulle man kunna tänka sig att dagens tyskar protesterade om Göran Persson besökte Riddarholmskyrkan där den store krigsförbrytaren Gustaf II Adolf vilar. De brott generalen och premiärministern Hideki Tojo begick ägde förstås rum under nu levande personers livstid så det är en stor skillnad.

Av någon anledning så flyttades Tojos och 13 andra krigsförbrytares symboliska kvarlevor till Yasukuni jinja lite i smyg för exakt 27 år sedan vilket satte igång protesterna så fort media fick nys om saken. Före det var det ingen stor grej ens att den förra kejsaren besökte Yasukuni, något han klokt nog slutade med sedan Tojo flyttats dit. Hans son Akihito har inte varit där till den japanska extremhögerns sorg. Att den nuvarande premiärministern Koizumi så idogt besöker denna helgedom är bisarrt (jag skrev tidigare aningen oinitierat om detta i en numera uppdaterad post) men egentligen mycket mindre upprörande än de revisionistiska historieböcker som fortsätter att skrivas och användas i japanska skolor; och som förtiger, eller beskriver förmildrande, japanska krigsförbrytelser under det förra århundradet.

Lite ironiskt i sammanhanget är att Yasukuni betyder ungefär “det fridfulla landet.”

Uppdatering 2005-10-21: TT och DN gör ett nytt försök att i en nyhet beskriva Yasukuni. Ordet “tempel” är dessvärre inte idealiskt som beskrivning av denna jinja. Det finns tre stora religioner i Japan: buddhism, shintoism och kristendom. När det gäller deras byggningar brukar man särskilja mellan buddhistiska tempel (tera), shintoistiska helgedomar (jinja) och kristna kyrkor (kyoukai). Kanske en procent av japanerna kallar sig kristna men kyrkorna används av desto fler–när de gifter sig.

(Till TT:s nyhetskalkerare:) När ni ska basera kommande nyheter på telegram från Kyodo och andra utländska källor är det alltså det engelska ordet ’shrine’ som betyder ‘helgedom.’

Det finns ord som inte bör ges kvinnliga former, som ‘brasse’ och ’snubbe,’ mest för att det låter så krystat. Ordet ‘brasse’ är ett ord som jag skulle vara försiktig med även av andra skäl eftersom det anspelar på etnicitet. Jag vet inte vad folk från Brasilien tycker om att bli kallade “brassar” av svenska sportjournalister men till exempel många japaner ogillar starkt uttrycket ‘japsar,’ eller på engelska: ‘Japs,’ eftersom det upplevs som nedvärderande. Expressens Joakim Svensson har uppenbarligen inga problem med den mer experimentella kvinnliga formen “brassa” när han skriver om Umeås damlags seger. Jag antar att det ska föreställa att den för SM-guldet tydligen helt oumbärliga Marta är en så stor stjärna, likt “Zlatan,” att bara förnamnet räcker. De svenska spelare Svensson nämner är dock inte lika stora i så fall - de är alla begåvade med både för- och efternamn. Skillnaden är förstås att jag och ganska många andra ändå vet Zlatans efternamn medan jag tror få vet Martas. Jag visste det inte och Expressen gjorde mig inte klokare.

Reklamen för Carolas Globenkonsert förorsakar skrattparoxysmer med sin ofrivilliga humor. Den retuscherade ikon-looken och den patetiska huvudduken hade annars kunnat vara värt ett roat småleende om man anat ett uns ironi i den häggkvistska blicken. Men ack nej. Nästa steg blir väl en gloria. Texten om konserten sätter å andra sidan snarast myror i huvudet på mig.

Som första svenska artist genomför Carola under december månad en exklusiv arenaturné med en specialdesignad scen som är placerad i arenans mitt. Tanken är att komma närmre publiken och få en intimare känsla på en stor arena där musiken och framträdandet blir ännu mer tillgänglig och levande för alla.

Kan någon vänlig själ tala om för mig vad Carola menar att hon avser att göra, som första svenska artist. Vari består pionjärskapet? Att göra en “exklusiv arenaturné”? Eller att göra en sådan med specialdesignad scen med mittplacering?

På tal om Pinter så har det, åtminstone i svenska medier, tjatats en hel del om att Pinter skulle ha gett upphov till ett nytt engelskt ord, nämligen “Pinteresque” och som används när man talar om till exempel “a Pinteresque silence.” Yadayadayada. Men hur speciellt är det egentligen? Ändelsen ‘-esque’ är i själva verket ganska vanlig i engelsk pretto-prosa när man vill göra adjektiv av namn. Bergmanesque är exempelvis ett vanligt förekommande ord, och på svenska motsvaras det förstås av ‘bergmansk.’ Så Pinteresque är inte direkt något unikum bland adjektiv formade av namn. Låt oss köra en Google Fight mellan ‘pinteresque’ och ‘chaplinesque’ för att ta ytterligare ett exempel.

Uppdatering 2005-10-20: Sedan den här posten skrevs har memet om ordet “Pinteresque” uppenbarligen spridits ordentligt över nätet. Då var det c:a 27.000 träffar på Google, idag är det 10.000 fler. Ska Pinter spöa Chaplin?

Den ständige Horace drog sin prismotivering på svenska, engelska, franska och tyska när han meddelade att Harold “Pintaa” har tilldelats årets pris och oj vad det skulle allittereras på P som i Pinter under den engelska språkövningen. När det svenska originalet talade om “avgrunden” så hette det följdriktigt “l’abîme” och “den Abgrund” på franska och tyska. Men när det kom till Pinters eget språk så dög inte motsvarigheten ‘the abyss’ eller ens ‘the pit.’ Nej, här låg det minsann en “precipice” begraven under vardagspratet. Men en ‘precipice’ är väl inte direkt samma sak som en avgrund. (Ask Oxford: precipice)

Borta på engelskainstitutionen på ett universitet i Idaho har någon som kallar sin blogg Humanophone också reagerat på Horace’ engelska.

Är det någon som minns tATu, ryskorna som låtsades vara lesbiska och sedan kom ut som de strejta opportunister de i själva verket är. De är aktuella med en ny platta full av hjälp från avdankade gamla gringo-gubbar som Sting och Trevor Horn. Skandal var ju från början ett leitmotif för dessa töser och i Japan bar det sig inte bättre att fansen blev dragna vid näsan med uteblivna framträdanden så till den grad att tATu på den nya plattan har känt sig tvungna att be hela Japan om ursäkt. Ett helt spår på skivan viktes till detta ändamål. Eller så var det tänkt. Dessvärre verkar de ha anlitat samma usla språkkonsult som Robyn Carlsson och låttiteln som var tänkt att heta “Förlåt,” fast på japanska blev till ett nonsensord. Ett litet viktigt fonem saknas nämligen och ursäkten faller därför ganska platt. (tATu:s låt heter Gomenasai och förlåt heter ‘gomen nasai’ på japanska).

Kristoffer Poppius har förfärdigat en löst sammanhängande artikel (i brist på bättre ord) i DN som åtminstone i dess nätupplaga är sorterad under “Ekonomi.” Vad den verkar handla om är dock förekomsten av eller bristen på humor i viss populärmusik, och en skvätt varken hackat eller malet om den tysk-franska duon Stereo Total. Poppii förvirring verkar också vara total och mina ögon snubblar på skärmen när de kommer till en term som är allt annat än tymplig: “Hitler-look alikesen.” Smaka på det ordet - men svälj det inte. Det definierar, i KP:s ordgröt, något i det amerikanska bandet Sparks. Eftersom “alikesen” låter som plural måste det finnas mer än en Hitler-look alike där men hur mycket god vilja jag än uppbådar kan jag inte komma på någon annan än Ron Mael som Poppius skulle kunna åsyfta. Handen på hjärtat, Kristoffer, var den magre Ron någonsin särskilt lik Hitler; Chaplin-mustaschen till trots? (Ron har numer en annan typ av mustasch) Och du, Krille, låten heter inte “Hasta Manana Senior”. Den heter inte ens “Hasta Manana, Senor”. Den heter Hasta Manana, Monsieur. I den krystade slutklämmen skriver till sist Poppius lite nonsens om Ringo Starr som påstås vara den minst kända Beatles-medlemmen. Knappast, det var allt den tillbakadragne George Harrison, den som Poppius till synes inte kommer ihåg namnet på. Och Ringo hade visst inte bara ett bidrag till Beatles’ “sångbok”. Jag skulle önska att inte bara Kristoffer Poppius utan att även övriga skribenter läste på lite bättre så nivån skulle kunna höjas. Prenumerantskaran kanske rent av skulle kunna öka lite för denna krisande tabloid. Som det är nu är ju till och med vissa gratistidningar bättre på faktagranskningen än DN.