DASAI

I tjugo har Arla försökt slå i oss att japaner äter filmjölk och att deras fil med det genanta namnet Onaka på något sätt ska vara japansk. Nu går de steget längre och lanserar en variant som är smaksatt med honung och grönt te för att fullständigt sätta igång kräkreflexerna hos oss stackars te-konnässörer. Om det är något te man inte kan blanda med honung, socker, mjölk eller något annat som kommer från kossan så är det just ojäst japanskt “grönt” te. Inte oväntat består produktinformationen på Arlas hemsida av en new age-flirtande copy-svada om teceremoni och andlighet.

Onaka betyder mage, och i över 20 välmående år har svenskarna varit förtjusta i filen med samma namn. Med nya Onaka grönt te vänder vi åter blicken mot japan. Denna gång hittar vi te-ceremonin. En stillsam och andlig ritual, som ger lugn och ro. Inte bara i magen, utan även i själen. Grönt te och fil är en sällsynt lyckad kombination. Det smakar Japan och Sverige på en och samma gång. Gott och nytt.

Här hoppar förstås Arlas produktstrateger på ett trött gammalt tåg: ange “grönt te” som ingrediens och diverse ufon gör en automatisk plock rakt ner i kundkorgen. Grönt te, som med sina antioxidanter påstås motverka fler krämpor än ormolja förr i världen - senaste budet är alzheimers enligt Vetenskapsnytt - finns följaktligen i allsköns produkter nuförtiden: Tvål, hudkräm, shampoo, dietpulver, kosttillskott, hundpälsvårdmedel, hundtuggpinnar, saft, glass och nu också i Arlas senaste töntfil.

Omslagen till DVD-utgåvorna av Akira Kurosawas filmer från Sandrew Metronome måste vara den gräsligast fulaste och mest dasai samling omslag någon av filmkonstens mästare någonsin tillägnats. Omslagsmakaren har utgått från japanska originalaffischer och ramat in dessa på vidrigast tänkbara vis. En beige bakgrund som syns ovanför och till vänster om affischrektangeln innehåller tryckt text på japanska av okänt ursprung och som bland annat handlar om kaffe! Till höger om affischerna finns ett enfärgat fält där titeln skrivits lodrätt med ett vedervärdigt kvasi-asiatiskt typsnitt av en sort som man annars mest har det tvivelaktiga nöjet att stöta på i menyer på mindre nogräknade restauranger. Ovanför denna titel återfinns ett slags stämpelavtryck där det står, av någon anledning på engelska, Akira Kurosawa The Collection samt i en cirkel en glasögonprydd person utan huvudbonad som nog ska föreställa Kurosawa men mest ser ut som Ray Charles. Ytterligare en cirkel är alltid placerad till vänster i omslagets övre del i vilken det i förkommande fall står om filmen varit vinnare i något festival- eller annat filmpris-sammanhang. De filmer där detta inte varit applicerbart har i sin cirkel fått ditkopierade japanska tecken på ett fult och illa avvägt sätt - och som inte betyder någonting alls tillsammans; som i exemplet ovan. Filmerna har av Sandrew Metronome även givits ut i boxar om tre filmer i stöten. Dessa boxomslag är prydda med inkopierade japanska originaltitlar på Kurosawas filmer fast i fallet med box nummer 3 har formgivaren klantat till det rejält och istället för titeln Dodesukaden klistrat in “Regi: Akira Kurosawa”.

Jämför gärna dessa tre Kurosawa-omslag: ett från Sandrew Metronome och ett vardera från amerikanska Criterion Collection och British Film Institute. Det behöver inte vara överlastat och se billigt ut.

Jamtarna har börjat klä in sina fjäll i plast. Bra idé! Very Christo & Jeanne-Claude. När vi - ju förr dess bättre - inför republik även utanför Jämtland får vi helt sonika döpa om Kungsleden till Plastleden. Vid närmare eftertanke tror jag att jag föredrar träspångarna trots allt.

Här är förresten sidan med Christo & Jeanne-Claude Most Common Errors. Ett av de allvarligaste tankefelen är tydligen att inte veta att Christo är född i Bulgarien och “INTE I SJU ANDRA LÄNDER.”

Lite ironiskt är det. Samma dag som DN:s TV-skribent Leif Furhammar kritiserar TV 4 för att låta njutningsaposteln Steffo Törnquist göra indirekt reklam för sig själv och sitt fylliga varumärke i ett program om TV 4 publicerar tidningen ett fyrasidors-spread med utdrag ur medarbetaren Fredrik Strages redan tämligen upphaussade bok Fans.

Tänkt dialog på förlaget En bok för alla:

“Persson, kan du sno ihop ett omslag till Joy Luck Club?”
“Då behöver jag en bild. Vad handlar boken om?”
“Den handlar om fyra kvinnor som kommer från Kina till USA och om deras döttrar, står det här.”
“OK, en bild med något kinesiskt alltså…”
“Ta den här med de röda lyktorna. Röda lyktor är jävligt mycket Kina.”
“Men det står ju här att bilden föreställer fasaden på en japansk nudelrestaurang!?”
“Det märker ingen. Ta den, säger jag.”

Lika litet som det verkar vara möjligt i väst att göra ett TV-program om något japanskt utan att förse det med traditionell gagaku-musik, lika litet verkar det vara möjligt för svenska bokförlag att göra en kokbok om japansk mat utan att låta designen vara en orgie i omkokta gamla visuella klichéer. Se bara på det senaste exemplet: ICA-förlagets Med smak av Japan. I nederkanten några frimärksstora bilder på maträtter och ovanför dem en gigantisk bild av en fullständigt ovidkommande kvinnosminkad kabukiskådespelare. Varför denna rädsla att låta maten vara i centrum? Och givetvis förekommer titeln på japanska i röd text skriven lodrätt. Även de små bilderna, tagna av Bruno Ehrs, är extremt klyschiga. Det är nästan lite svårt att tro att denna bok med koppling till det lovprisade spa:et och restaurangen Yasuragi utanför Stockholm är prydd av en bild där det förekommer korslagda ätpinnar. Den som kan lite om japansk kultur vet vad korslagda saker - fingrar, armar, ätpinnar - betyder. Batsu batsu batsu!

När DN skriver om valutgången i Japans nyval så påstås det att folk kallar premiärministern “samurai.” Vad ska det betyda? De “folk” som helst tar till ett ord som samuraj (som vi brukar stava det i Sverige) när det talas om moderna japaner som Koizumi är annars fantasilösa utrikeskorrar. Ungefär som en skandinavisk politiker som utmärker sig skulle kunna kallas “viking” i en amerikansk tidning men knappast hemma. I Japan är man naturligtvis mer sofistikerade än så. Om man kommer med historiska anspelningar så är det på en annan och mer insatt nivå, som att jämföra Koizumi med specifika figurer ur historien eller kabukidramer. Torbjörn Petersson skriver också i DN att Japans östasiatiska grannar är mindre glada över Koizumis och hans partis valseger än till exempel USA. Detta påstås bero på Koizumis hedrande av Japans krigsdöda vid Yasukuni-helgedomen vid sina årliga besök. Vad DN-läsarna inte får veta är att dessa besök inte är något som Koizumi börjat med utan är en tradition som varje ledare av LDP har utfört och det under en tid vid makten som varit mer omfattande än de svenska socialdemokraternas under det senaste halvseklet något även ett par tidigare premiärministrar/ledare av partiet LDP har gjort sedan man 1978 flyttade kvarlevorna av 14 japanska krigsförbrytare från andra världskriget hit. Men Koizumi har varit den som besökt Yasukuni mest.

Häromdagen använde Expressens kultursida det lustiga uttrycket “von oben” i en rubrik och i dagens DN visar Expressens kulturchef Per Svensson prov på just denna attityd när han svarar på frågor om varför han slutat blogga. Mellan raderna läser jag en irritation över frågorna. Han verkar nästan skämmas över att ha bloggat, något som “glada amatörer som tycker det är jätteroligt att få skriva” annars sysslar med, en “hobby” och är det så att han skulle ha någon tid över från sitt viktiga “primära” värv till hobbyverksamhet så kokar han hellre marmelad. Själv föredrar jag nog att läsa en papperstidning vars - naturligtvis ytterst professionella - skribenter även är välsignade med skrivlust.

När medierna rapporterar om den fruktansvärda förödelsen i New Orleans är det svårt att låta bli att tänka på följderna av ett annat oväder som var av ökentyp och ägde rum 1991. Då skapade man medvetet en situation som påminner om den som nu har drabbat New Orleans, och man räknade kallt med att legoknektarna tyfus, dysenteri, gulsot, kolera och polio skulle göra grovjobbet efter att man bokstavligen hade bombat skiten ur infrastrukturen.